Alexander Eriksson: Politiker kan inte bara sparka kommundirektören

Paragraf 43 i kommunallagen föreskriver att kommunfullmäktige kan säga upp kommundirektören eller förflytta honom eller henne till andra uppgifter, om han eller hon har förlorat fullmäktiges förtroende. Kommundirektören har en mycket central ställning i kommunen. Detta är orsaken till att kommundirektören, till skillnad från andra tjänsteinnehavare, även ska kunna sägas upp på grund av brist på förtroende.

På ett allt mer konfliktfyllt kommunfält är det här något som också skett relativt ofta under senare år. Inte sällan har kommunens uppsägningsprocess dock varit så bristfällig att uppsägningsbeslutet upphävts.

Varför det? Avsaknaden av tillit måste ju anses som ett relativt öppet begrepp. Eftersom detta enligt ordalydelsen är det till synes enda villkoret för det slutliga beslutet, är det väl ganska enkelt att sparka en kommundirektör som fullmäktige inte längre litar på? 

Ja och nej. 

Ja, prövningsmarginalen är bred – fullmäktige har en tydlig rätt att säga upp en kommundirektör som på ett eller annat sätt verkligen har förlorat fullmäktiges förtroende. Men nej, bara för att detta är utgångspunkten betyder det inte att det skulle finnas en rätt att fritt fram sätta gränserna för exempelvis hur denna påstådda förtroendebrist ska utredas i det tillfälliga utskott som bereder ärendet. Förvaltningslagens bestämmelser om hörande av part och utredning av ett ärende måste följas. Det här hänger starkt ihop med kravet om att man i domstolen måste kunna bevisa förekomsten av rättsliga omständigheter. Kommunen har bevisbördan för avsaknaden av förtroendet, vilket innebär att uppsägningen i regel är lagvidrig ifall det inte går att styrka skälen till den. 

För det andra måste de skäl som uppsägningen bygger på även objektivt sett vara sakliga och tillräckliga. Skälen kan enligt rättspraxis förvisso vara av väldigt varierande sort så länge som de hänför sig till kommundirektörens kompetens eller uppträdande, vilket skapar ett relativt stort handlingsutrymme. Vad för slags missnöje som helst med kommundirektören duger ändå inte, såsom skäl som snarast måste anses som mobbning.

En alternativ och enklare metod för att vid avsaknad av tillit till en kommundirektören säga upp denna, är att i enlighet med direktörsavtalets klausuler avtala om att denna frivilligt avgår i utbyte mot avgångsvederlag. Utgångspunkten är dock den samma här, fastän förfarandet är mindre strikt: före man skrider till att tillämpa klausulerna måste det på något sätt utredas att förtroendet har förlorats och att grunderna för förlusten är sakliga och tillräckliga.

Prövningen måste hålla sig inom lagens ramar. Ifall kommunen går utanför dessa, är det sannolikt att beslutet faller i domstolen.

En politisk majoritet kan inte trumfa lagens långa arm.