Analys: När marknaden inte levererar

I alla festtal lyfter man upp företagsamheten som en lösning på allt. Så klart ligger det mycket i det. Företagsamma människor ger resultat. Företag ger arbete. Företag ger vänner och vänskap.

Varsågoda – här är fem alternativa iakttagelser ur min horisont som långvarig kommundirektör. Jag är mycket medveten om att det handlar om enskildheter som kan uppfattas vara provokativa, men dessa fenomen är inte mindre relevanta för det. Det handlar om återkommande situationer som jag stöter på. Det man utelämnat ur festtalen.

Alla vet att det i mindre orter finns affärsfastigheter som står tomma eller är allmänt i risigt skick. Den tråkiga verkligheten jag flera gånger stött på är att ägaren inte har något intresse av att utveckla fastigheten. Det räcker med de hyresgäster han har. De ger tillräckliga inkomster tills man själv tänker gå i pension. Vad som händer med fastigheten sedan är någon annans bekymmer. Någon tanke om att delta i utvecklingen av närsamhället finns inte. Därför förfaller fastigheterna och förfular omgivningen. Ur samhällets synvinkel är intresset att fastigheten sköts om och verksamheten ständigt förnyas. Det finns en efterfrågan, men det får inget svar. På en liten ort finns det heller inte utrymme för flera konkurrerande fastigheter.

Naturligtvis kan man förklara allting genom att ”konkurrensläget förändrats” eller att ”tiden sprungit förbi”. Det tar inte bort det att det också finns självförvållad nedgång.

Korsholms kommun har i snart 20 år haft ett världsarv som ger en ström av turister till Kvarkens skärgård. Man skulle tro att detta skapar företagsamhet. Nej, det finns ingen automatik i det. I stort ser vi i skärgården ungefär samma mängd företagsamhet som tidigare. Det har t.o.m. blivit svårare att hitta kryssningar ut till havsbandet nuförtiden. Det finns inte många Bed and Breakfast längs vägarna i skärgården trots att skärgården i övrigt är full av småföretag.

Förvisso finns det säkert mera lukrativa verksamheter, och att arbetskraft och företag därför söker sig till annat. Kanske så, men poängen är att företag inte som i ett trollslag fyller alla behov som existerar. Detta gäller i synnerhet på orter med en mindre befolkning. En efterfrågan leder inte till ett utbud. Det saknas vilja att sätta igång en sådan verksamhet. Man vill inte ta risken.

Med detta vill jag inte ta bort de insatser som gjorts i besöksnäringarna av privata företagare.

När jag började som kommundirektör trodde jag att samhället fungerar annorlunda. Att det skulle finnas massor av företag med alla möjliga och omöjliga idéer. Det är inte så. Det är sist och slutligen inte alls många företag jag stött på utanför byggbranschen som varit villiga att göra riktigt stora investeringar. Med det menar jag sex-, sju- och åttasiffriga investeringar. Investeringsatmosfären är betydligt mera njugg än jag hade trott.

Inte att undra varför Finland förlorar i konkurrenskraft. Utan betydande investeringar i verksamheter i annat än byggande förnyas inte företagsfältet. De investeringar som sker, sker vanligtvis i redan befintlig verksamhet.

Det byggs ju ändå. Det är de stora. S- och K-kedjan lägger sin matta över hela landet. En diskussion med en av de stora kedjorna om hur de ser på placeringar av Alko – Korsholm är nämligen Finlands största kommun utan ett Alko – fördes i en anda som inte tål dagsljus. Efter det har jag varit inbiten motståndare av alkoholmonopolet, då jag förstått att det inte finns någon samhällelig syn alls, i alla fall från den kedjan sida, på vad lika geografisk tillgång är. Från den dagen är det helt klart för mig att det enda målet var att styra folk till kedjans egen storhandel.

Att de stora de facto investerar leder till en annan fråga. Är det egentligen så att lagstiftningen formas så att den gynnar de största? Har lobbarna för de stora kedjorna varit för framgångsrika? Endast de stora har nämligen möjligheter att bedriva intressebevakning på alla beslutsnivåer.

Mitt svar är att det är så. Vi har ett samhälle som gynnar kedjor och de största, vilket leder till att det inte finns tillräckliga möjligheter för andra. I praktiken tror jag det inte enbart handlar om beskattning och strukturer, som t.ex. Björn Wahlroos vill påstå, utan om att hela regelverket skapats utifrån de storas intresse. Ju strängare krav, desto svårare för de små. Ju större storhandelsenheter, desto svårare för de små. Ju mera regler, desto svårare för de små.

Vem behöver mera leksaksbutiker då leksakavdelningarna i varuhusen är större än vad en skild leksaksbutik någonsin kan bli? Det samma gäller – det senaste exemplet i Vasaregionen – trädgårdsväxter.

Nu vet jag att jag är på minerat fält. Men faktum är att jag inte i någon stor skala sett att personer som blivit rika genom företagsamhet skulle investera tillbaka i samhället, genom nya företag. Det är lättare och antagligen också lönsammare att låta pengarna ligga i aktier och fonder. Själv ligger man i en lägenhet i Spanien.

I själva verket tror jag att detta är en av orsakerna till att Finland hostar. De rika ger inte tillbaka (javisst, jag vet att de betalat mycket skatt och anställt mycket folk som i sin tur betalat skatt) till samhället i den utsträckning de skulle kunna. När jag i fjol besökte Höga kusten i Sverige fick jag bekanta mig med hotell Ulvö i yttersta havsbandet som en ishockeymiljonär investerat i. Säkert hade han kunnat investera i annat i stället, med mindre risk och med större avkastning. På det här sättet blev ändå samhället rikare.

Så länge vårt system uppmuntrar till inaktiv verksamhet, d.v.s. att det är enklare att investera på aktiemarknaden än i aktiv verksamhet, finns ingen ändring i sikte.

Mitt ovetenskapliga resonemang har lett till insikten att företagarna inte löser Finlands alla problem, inte som det ser ut nu i varje fall. Det är inte så att det av sig själv uppstår en verksamhet även då det finns en efterfrågan. Det är inte alls självklart att det finns en vilja att investera stora pengar verksamhet, då man kan göra det lättare för sig.

Beslutsfattarna bor i Helsingfors. För dem är det omöjligt att förstå att världen runt omkring dem ser annorlunda ut. De största städerna har en större volym av allt och i dem kanske det t.o.m. finns något som liknar en marknad. Hela den offentliga retoriken har gjort tron på marknadens kraft till en tro, som de flesta bekänner sig till. Vi vill tro att marknaden agerar av sig själv till gagn för människorna. Därför låter vi också de stora ta för sig, för vi vill tro att marknaden skapas av en rättvis darwinism. Lagstiftningen baserar sig på att det finns en marknad. Men om stora delar av landet inte har en fungerande sådan? Hur blir det då?

Då Finland skall helas måste man göra det utifrån en korrekt bild. All vishets begynnelse är att erkänna fakta, som president J.K.Paasikivi sade.

Man kan börja med att lägga tillbaka något av de refuserade styckena tillbaka i festtalen.