Björn Månsson: Miljarden som försvinner

Partiledare och partiledare. Bara Centern, Gröna, KD, Sannfi och SFP hade ställt upp med sina partiordförande. Med sin frånvaro lyste framför allt de båda presumtiva statsminsterkandidaterna inför riksdagsvalet om ett år, Antti Lindtman (SDP) och Petteri Orpo (Saml), låt vara att de hade fullgoda ersättare i vice partiledarna Nasima Razmyar, med ett förflutet som bitr.borgmästare i Helsingfors, respektive Anna-Kaisa Ikonen, kommunminister. VF avvek mest från mönstret, med bara en riksdagsledamot. Moderatorn Jaakko Loikkanen, journalist på MTV, gav ett väl påläst intryck.

Kommunförbunets VD Minna Karhunen stod för en träffsäker introduktion om kommunernas utvecklingsperspektiv. Är receptet fusioner, samarbete över kommungränserna kring servicen, eller en gallring/differentiering av kommunernas uppgifter? Hur klarar kommunerna av en nedskärning av statsandelarna med en miljard? Förblir kommunerna alls basenheten för förvaltningen i republiken?

Den som hade väntat sig exakta svar av de ledande politikerna blev som väntat besvikna, men visst fanns det ingredienser till svar.

Fusioner ansågs överlag oundvikliga, i första hand frivilliga sådana, med statliga morötter snarare än piskor. Om det finns morotspengar.

Men visst finns det alternativ, såsom ett samarbete kring vissa serviceformer enligt modell från andra stadiets utbildning. Eller social- och hälsovården, om man tar in välfärdsområdena i ekvationen.

Finansminister Purra (Sannfi) ”utmärkte” sig med ett par utspel som tyvärr blev oemotsagda. Då hon ville spara på integreringen av invandrare var det förstås typiskt för hennes parti, men då födelsetalen och befolkningsunderlaget är på nedgång i stora, ja största delen av landet vore det en dumhet i kubik. Vi behöver ju invandring av både händer och hjärnor, och då ska de som erbjuder sådana naturligtvis integreras i vårt samhälle.

Nedsättande i mina öron lät också hennes term ”identitetskommun” för mindre kommuner som inte kan erbjuda egen service. Att det handlar om närdemokrati bortsåg hon gladeligen från. Mina tankar gick osökt till partikamraten Rydmans avoghet mot ”identitetsorganisationer” i tredje (social- och hälsovårds)sektorn.

Paneldebatten hade helt tydligt en primär målgrupp i de kommunala beslutsfattare som hade samlats till kommunmarknad eller, som jag, följde den på distans. För vanliga kommuninvånare måste den delvis ha varit svår att följa, såsom då man svängde sig med ”vossit” hit och ”vossit” dit. Alltså av VOS, som i valtio-osuudet, statsandelar.

En sak förblev olovligt oklar: om man nu är ense om att reformen av anskaffningslagen är en dumhet, som dessutom kostar, varför i hela världen kan inte den sittande/avgående regeringen dra den tillbaka?