Björn Månsson: Över skatten eller med avgifter?
Hur ska kommunala tjänster finansieras – eller statliga för den delen? Över skatterna eller med avgifter för respektive användare? Se där en evig politisk-ideologisk, rentav filosofisk, fråga.
En enkel tumregel är väl att sådant som alla behöver ska betalas skattevägen, medan sådant som bara en del behöver ska finansieras med hjälp av avgifter från användarna. Men tumregler är diffusa.
Det finns solklara fall. Vägar och gator använder vi alla. De byggs och underhålls av kommuner och stat, med skattepengar. Att det närmast i glesbygd finns privata vägar som sköts av väglag är undantag som bekräftar regeln. Ett annat är trängselavgifter för att reglera biltrafiken.
Järnvägarna är statliga, men spårvägarnas och metrons infrastrukturer är kommunala eller samkommunala. Jag återkommer till det.
Övrig teknisk infrastruktur som el, vatten och fjärrvärme samt avloppssystem upprätthålls av bolag eller kommuner med skattepengar, men för själva tjänsterna betalar ju användarna, och bidrar den vägen till infran.
Sophanteringen är ett intressant kapitel. Användarna betalar, men insamlingen av återanvändningsbart material är av miljöskäl kostnadsfri – om man för det till uppsamlingsställen.
Hälso- och sjukvård subventioneras starkt med skattemedel, men användarna betalar sin andel. Bashälsovården är billig för patienterna, men specialistsjukvården kan bli dyr, tills man når det i lag reglerade kostnadstaket. Ett årligt kostnadstak finns lyckligtvis också för receptmedicinerna. De som kanske tycker att det är orättvist att de som har företagshälsovård skattevägen bidrar till den offentliga vården ska minnas att deras vård är avgiftsfri – men inte täcker allt.
Konsensus råder ändå om de kostnadsfria biblioteken.
Fascinerande är att tänder och ögon tydligen inte anses lika viktiga som andra kroppsdelar, utan vi hänvisas ofta till den privata sektorn.
Fascinerande är också skillnaden mellan småbarnsfostran och skolor, som säkert beror på att den förra är ett nyare påfund. Den kostnadsfria skolan inklusive skolmaten är en hederssak för vårt land, men dagis har inte nått samma status – inte ens genom förskolan.
Alla har gått, går eller ska gå i skola. Men man kan förstås alltid filosofera över varför också de som inte har barn skattevägen betalar för andra barns skolgång, men här väger allmännyttan tyngre.
På samma sätt kan man filosofera över varför teater – för inte tala om opera – anses vara så mycket värdefullare att de subventioneras skattevägen, än biograferna som ska klara sig på egen hand. Eller varför symfonimusik omhuldas mer av samhället än rockkonserter. Konsensus råder ändå om de kostnadsfria biblioteken.
Vad motion och idrott beträffar står kommunerna i allmänhet för infrastrukturen, men användarna betalar för, just det, användningen.
Jag återkommer till kollektivtrafiken, som jag efter nio år i HRT:s styrelse känner bäst. Den fastslagna, helt riktiga principen i HRT är fifty-fifty biljettintäkter och skattesubvention. Corona, distansarbete och särskilt höga investeringar i infrastruktur har förskjutit proportionerna, men den dag vi slipper den världsunika finansieringen av infrastruktur över biljettpriserna kan ordningen återställas.