Helsingfors stadshus med flaggor, gatsten och en bil framför byggnaden.
Förtroendevalda runtom i landet behöver ta ställning till kommunernas verksamhetsförutsättningar.

Björn Månsson: Överklass och underklass

De sex största städernas årliga möte har ett starkt symbolvärde, även om innehållet ibland påminner om turistreklam. Men bakom ceremonierna finns också substans.

Publicerad

Då de sex största städerna i förra veckan var samlade till årlig träff, denna gång i Uleåborg, hade jag nöjet att vara en av representanterna för Helsingfors. Vi var bara två SFP-are, med Nina af Hällström från Esbo som den andra. Av de sex är ju också Vanda och Åbo tvåspråkiga, och ibland har också Åbo haft en SFP-are med, men inte denna gång.

Mötena är delvis ceremoniella, med ett starkt symboliskt värde, och vissa  av rapporterna från de deltagande städerna påminde om turistreklam, men visst fanns det som alltid en del substans också.

För den stod denna gång framför allt kommunminister Anna-Kaisa Ikonen på distans och kommunförbundets vice vd Susanna Huovinen. Den gemensamma nämnaren var den parlamentariska arbetsgrupp som har tillsatts för att dryfta kommunernas framtid.

Tre alternativa scenarier har utkristalliserats:  samarbete över kommungränserna, en differentiering av kommunerna och fusioner.

Med differentieringen avses enligt min tolkning att kommunerna uppdelas i två kategorier: en ”överklass” av sådana som själva kan erbjuda all service och dessutom kan betjäna mindre grannkommuner med service som kräver större axlar, och en ”underklass” av sådana som handhar vissa basfunktioner, men som sedan köper mer avancerad service av en större grannkommun.

Den självklara, med ett inslag av självgodhet, utgångspunkten på mötet i Uleåborg var att de stora städerna inte berörs av de här visionerna. De hör förstås till ”överklassen” som kan sköta allt själva och kan erbjuda mer avancerad service också åt ”underklassen”.

Tre alternativa scenarier har utkristalliserats: samarbete över kommungränserna, en differentiering av kommunerna och fusioner.

Björn Månsson

Till detta framförde jag i diskussionen en liten reservation, som gäller den svenska servicen. På den punkten kan också de allra största städerna vara i behov av samarbete över kommungränserna.

Samarbetet fungerar ju redan t.ex. i andra stadiets utbildning, där kommungränserna inte spelar någon avgörande roll. Eleverna kan frtt söka en studieplats. Men samma gäller inte alla sektorer.

Ett aktuellt, för att inte säga akut exempel är servicen till intellektuellt utvecklingshämmade. Den s.k. Kårkullamodellen är ju historia, och här uppstod en allvarlig lucka. Det gäller att reparera skadan.

Ett slags gjutfel i nätverket av välfärdsområden är ju att huvudstadsregionen blev uppsplittrad på hela fem områden: Helsingfors är ett eget område, medan Esbo, Grankulla, Kyrkslätt och Sjundeå hör till det geografiskt vidsträckta Västra Nyland, Vanda har sitt område tillsammans med Kervo, och Sibbo hör till Östra Nyland.

Här finns för den svenska servicens del inga över- eller underklasser av kommuner, utan receptet måste vara ett samarbete mellan jämlika partner. SFP:s stadsfullmäktigegrupp i Helsingfors har lämnat in en gruppmotion i ärendet, som behandlas av fullmäktige inom kort.

Powered by Labrador CMS