SFP förlorade i fjolårets kommunalval ett av sina tidigare fem mandat i Helsingfors stadsfullmäktige.

Björn Månsson: Två partier i ett

SFP slits mellan två tydliga linjer, och frågan är hur länge partiet kan hålla ihop när motsättningarna växer.

Publicerad Senast uppdaterad

HBL:s intervju i söndags (8.3) med forskaren Mikko Majander på tankesmedjan Magma lyfte den katt upp på bordet som den kända fennicismen talar om. Den katten heter SFP, och närmare bestämt partiets snart sagt utrotningshotade position i Helsingfors.

SFP förlorade som känt i fjolårets kommunalval ett av sina tidigare fem mandat i Helsingfors stadsfullmäktige. Det betydde i princip att partiet skulle ha gått miste om sin enda plats i stadsstyrelsen. Det samma gällde förresten sannfinländarna, som likaså sjönk till fyra mandat i stadsfullmäktige. Den gruppen består förresten nu av en talman, två ministrar och en statssekreterare – men det är en helt annan historia.

Sannfinländarna fann sig i sitt öde, men fick som kompensation behålla sin ordförandepost i den viktiga revisionsnämnden. Den gick då till Wille Rydman, som råkade befinna sig mellan sina ministerstolar, men han måste nu ersättas – av statssekreteraren?

SFP fann sig däremot inte i ödet, utan stadsstyrelsemedlemmen allt sedan 2013, Marcus Rantala, lyckades med samlingspartet förhandla sig och därmed SFP till en delad plats. Han sitter den första tvååriga stadsstyrelseperioden, med en samlingspartist som ersättare, och sedan byter duon plats sinsemellan.

Det värdefullaste för SFP var att partiet behöll sin position som ett stadsstyrelseparti, med säte och stämma bl.a. i de årliga budgetförhandlingarna mellan just stadsstyrelsepartierna.

Till saken hör dock att det naturligtvis inte var en slump att just Rantala gjorde den hör dealen med just samlingspartiet. Inom SFP hör Rantala till den liberalt borgerliga, moderata högerflygeln. Och här kommer vi osökt in på Mikko Majanders analys av partiets dilemma.

Såsom det anstår ett folkparti, består SFP i Helsingfors egentligen av två partier, Rantalas falang och Eva Biaudets socialliberala. Kampen mellan de två har i de tre senaste riksdagsvalen tryggat SFP:s mandat med god marginal. Till två mandat har avståndet dock förblivit långt.

Regeringen Orpo-Purra har tillspetsat skillnaden mellan Biaudet och Rantala. Biaudet är ju den blåsvarta regeringens främsta kritiker i partiet, medan Rantala hållit en låg profil i det avseendet.

Han har visserligen delat Helsingforspolitikernas kritik av regeringens behandling av huvudstaden, men då samlingspartiet nyligen i stadsstyrelsen – förgäves – något ville mjuka upp stadens kritik av regeringens nedskärning av statsstödet till social-och hälsovården i det välfärdsområde staden utgör röstade han med samlingspartiet.

Biaudets röstetal i riksdagsval har uppvisat en svagt sjunkande trend, medan Rantalas har stigit – nu senast dock bara marginellt. Och Biaudet har alltså varje gång utgått med segern.

Inför riksdagsvalet nästa år är frågan om duellanterna blir de samma. Ingendera har gett besked om en kandidatur, men Rantala antas allmänt ställa upp i hopp om att det blir ”fjärde gången gillt” för honom. Biaudets kandidatur är mer osäker, och det finns de som hunnit tolka det att hon inte ställde upp i årets kommunalval som ett tecken på att hon vore beredd att lämna också politikens riksplan.

Lika väl kunde det förstås tolkas rakt tvärtom så att hon vill koncentrera sig på rikspolitiken och därför avstod från lokalpolitiken.

Mikko Majander har sin egen tes. Han skulle rekommendera SFP att satsa på något tredje, nytt kort. I samma andetag medger han ändå att det redan ”kan vara för sent”, då bara ett år återstår till valet.

Nora Grotenfelt och Silja Borgarsdóttir Sandelin är duktiga kommunalpolitiker, men långt ifrån tillräckligt kända för att kunna ersätta Eva Biaudet även bland de finska väljare hon i varje val har haft. Och de skulle dessutom lätt slå ut varandra i röstkampen med Marcus Rantala – och självaste Biaudet om alla tre ställer upp.

Om man vill spekulera kring andra namn kan man nämna de nuvarande ersättarna i stadsfullmäktigegruppen, i röstelalsordning: utpräglat tvåspråkiga Oona Hagman, partiets vice ordförande Cecilia Ehrnrooth, professor Henrik Meinander och skådespelaren, FORK-kända Mia Hafrén. Senast med sin färska Helsingforshistorik även på finska har Meinander också nått över språkgränsen.

Det har också börjat spekuleras kring om SFP borde ingå valförbund för att kunna chansa på två mandat. Så brokig som SFP:s väljarskara är, vore det ändå snart sagt omöjligt att hitta en partner som inte skulle skrämma iväg stora skaror av partiets väljare. Det gäller t.ex. samlingspartiet, kristdemokraterna och de gröna.

”Ofarligast” vore måhända centern, men också då kunde det leda till ramaskrin med hänvisning till partiets agrara historia och påminnelser om talesättet att ”kepu pettää aina” (centern sviker alltid).

Kanske det är bäst att lystra till Esaias Tegnérs ord, förevigade på Nylands Nations vägg: Stark ström med egna vågor går genom hafvet.

Powered by Labrador CMS