Björn Månsson: Vidgade vyer är bra för förtroendevalda
En kommunalpolitiker blir lätt lite fången i den egna kommunens angelägenheter, och kan ha svårt att lyfta blicken från dem. Ändå skulle vi ha mycket att lära av erfarenheter från andra kommuner och regioner – och numera också välfärdsområden.
Själv har jag haft privilegiet att under mina drygt tolv år hittills i kommunalpolitiken i Helsingfors ha fått vara med också i interkommunala sammanhang. Som gruppordförande i stadsfullmäktige var jag inte medlem i någon av stadens nämnder, utom att jag som ersättare i stadsstyrelsen under min första mandatperiod representerade styrelsen i den svenska skolsektionen, energibolaget Helens styrelse och finska(!) arbis direktion.
Först under min tredje mandatperiod var jag medlem i social-, hälsovårds- och räddningsnämnden och ordförande för den nationalspråksnämnd som inrättades då vårdreformen genomfördes.
Fram till dess var det mest interkommunala styrelseuppdrag som gällde. Först regiontrafikens HRT, sedan specialistsjukvårdens HUS, och nu åter HRT. Som den enda SFP-medlemmen i dessa organ har min självklara plikt varit att företräda hela regionen – för HRT:s del alla nio medlemskommuner från Sjundeå i väster över Kervo i norr till Sibbo i öster, och för HUS del hela Nyland, från Hangö till Lovisa.
Det har alltså gällt att inte bara se till den egna kommunens intressen utan också försvara t.ex. sjukhusen i Raseborg, Lojo och Borgå respektive glesbygdstrafiken i Kyrkslätt och Sibbo. Det har jag, med varierande framgång, gjort i samarbete med representanter för andra kommuner och partier. Ensam når man sällan resultat.
Under den förra perioden var jag medlem i Kommunförbundets förbundsdelegation, och i alla tolv år har jag suttit i förbundets svenska delegation, som bevakar svenska intressen och behov och i somras gjorde ett studiebesök på Åland. Jag hoppas få fortsätta där.
Och så sitter jag sedan tolv år i Nylands landskapsfullmäktige.
Nyttiga har också de sex största städernas träffar för ledande förtroendevalda varit. De sex är ju i storleksordning Helsingfors, Esbo, Tammerfors, Vanda, Uleåborg och Åbo, och mötena hålls turvis i dessa städer. Jag har varit med minst två gånger per stad.
Jag har också några gånger som HRT-representant deltagit i lokaltrafikdagarna, på olika orter i landet. HRT:s styrelse brukar vidare göra en studieresa utomlands per mandatperiod, och mitt fall har bägge de resor jag hunnit delta i ironiskt nog varit till Oslo. Men så är Oslo också något av en föregångare i teknologi och digitalisering.
(Och har dessutom världens fyndigaste namn på sin motsvarighet till HRT: Ruter, som betyder rutter, men ju också är en kortleksfärg och dessutom står för ”hashtag” – som används som bolagets logotyp!)
Varför denna uppräkning av uppdrag? Jag dristar mig till att dra en vågad parallell till mitt engagemang i tiderna i journalistfacket. Som vice ordförande för Finlands Journalistförbund var jag ansvarig för den internationella verksamheten och det uppdraget förde mig till presidentposten i Nordiska Journalistförbundet och viceordförandeskap i Europeiska Journalistfederationen. Många var de erfarenheter från andra länder vi kunde ta lärdom av.
Det handlar alltså om att vidga vyer. Eller för att gripa till ett par modebegrepp: att lära av best practices och benchmarking!
Den här möjligheten erbjuds den 21-22 november, då den första finlandssvenska Kommunarenan arrangeras i Tammerfors. Ett tips till tjänstemän och förtroendevalda som läser detta: ta reda på om din kommun redan anmält deltagare, och erbjud dig som frivillig!