Harry Lunabba: Rätten att bli upprörd är socialt förödande
Hur påverkar snabba humörsvängar det sociala klimatet på arbetsplatser och i samhället?
Iltasanomat och Helsingin Sanomat skrev den 30 december 2025 om hur en kund på gymmet Elixia hade blivit upprörd över spinningtränarens kommentar om att "bränna kalorier" och om att få unna sig julmat efter att man tränat. Gymklientens upprördheten inramades som legitim med motiveringen att kommentaren, om att tillåta sig att äta mat efter att man tränat, yttrades i närvaro av en 15-årig flicka.
Visst är det så att många unga kämpar med snäva kroppsideal och att en del lider av ätstörningar. Men jag kan inte själv riktigt se den påstådda osakligheten i tränarens kommentar. Tvärtom framstod kommentaren för mig som vardaglig – en koppling mellan mellandagarnas kaloribrännande gymträning och det faktum att många av oss överäter under julen. Elixia-kunden själv konstaterar i artikeln att hon inte tror att kommentaren var menad som sårande, utan snarare att den antyder om ett "skadligt" tankesätt kring mat.
Elixias Finlandschef Elli Holappa framhåller dock självsäkert att spinningtränarens uttalande inte är i linje med "Elixias värderingar" och hon beskriver att hon förstår att kommentaren är "problematisk".
Jag vill förstås inte heller att 15-åringar ska utsättas för skadligt prat kring mat och kropp, men jag vill också ifrågasätta proportionaliteten i – och konsekvenserna av – vår rätt att bli upprörda. Visst finns det grova övertramp, där man angriper personer, kommenterar utseende eller någons vikt. Men om vi i vår vardag måste noggrant överväga det mesta vi säger som potentiellt upprörande, skapar vi lätt en tystnadens kultur där det bästa man kan göra är att tiga eller åtminstone ge avkall på all sorts spontanitet.
Jag tror att vi finländare är särskilt utsatta för social stelhet, tystnad och brist på genuin spontan social växelverkan. Jag tror dessutom att vi har blivit sämre på att prata med varandra och umgås i informella former, framför allt på arbetsplatser.
Jag tror att vi som samhälle faktiskt tar större skada av alltför snäva uttrycksfönster än av att ställvis utsätta oss för kommentarer eller påståenden som vi inte själva fullt godtar eller accepterar.
Jag undrar egentligen hur det känns att jobba som tränare på Elixia, och vad den konkreta innebörden i deras gemensamma värderingar riktigt omfattas av? Jag undrar också hur man på gymmen framöver kan prata om sambandet mellan mat, idrott, kropp och välmående.
När en arbetsgivare institutionaliserar fördömandet och omgående ställer sig bakom den upprördas rätt att bli upprörd – utan att överväga sammanhang och intention – skapar man inte trygghet utan snarare misstro. Arbetsgemenskapen lär sig snabbt att en spontan kommentar kan bli föremål för officiell kritik, att deras ord kan vändas emot dem, och att företagets "värderingar" och klienters rätt att bli upprörda väger tyngre än ömsesidig förståelse.
Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan försiktighetskultur påverkar vardagliga samtal vid kaffeautomaten, vid mötesborden eller under ett träningspass på gymmet. För allt det du säger, kan återspegla ett omedvetet tänkesätt, som de moraliskt överlägsna kan fördöma, inte bara som en felaktig åsikt eller ett klumpigt resonemang, utan, som någonting så problematiskt att det rentav är skadligt för vår växande ungdom och förödande för din arbetsplats sociala anseende.
Det paradoxala är att denna typ av institutionaliserat fördömande, utger sig vara nödvändigt för att skapa inkludering och trygghet, men i själva verket skapar det de motsatta: arbetsplatser där människor blir överförsiktiga, mer tillbakadragna och mindre benägna att bygga genuina relationer med varandra.
Ett sunt socialt liv, också på arbetsplatser, bygger på förtroende och tillit, och för att bygga upp en trygg vardag måste vi få uttrycka oss också ofullständigt, utan risk för att bli offentligt dömda. Om vår tillvaro framöver är sådan att även vardagliga eller spontana konstateranden kring julmat och träning betecknas som skadliga i den vida bemärkelsen att de passerar den största finska dagstidningens nyhetströskel, befinner vi oss i en situation där vi alla måste akta oss för vad vi säger – för allt, även det vardagliga snacket, kan användas emot oss.
Jag tror att vi som samhälle faktiskt tar större skada av alltför snäva uttrycksfönster än av att ställvis utsätta oss för kommentarer eller påståenden som vi inte själva fullt godtar eller accepterar.
När vi börjar beteckna spontant vardagsspråk som osakligt – utan att ta hänsyn till intention, sammanhang eller ton – skapar vi en försiktighetskultur som framför allt naggar på våra förutsättningar att vara mänskliga och komma samman.