Ida Sulin: Små städer, stora gester: Får kommuner bedriva egen utrikespolitik?
Finländska kommuner har länge setts som lokala aktörer med ansvar för skolor, vägar och det lokala livet.
Men de facto bedriver många städer aktiv verksamhet också långt utanför sina gränser - och då avser jag inte traditionella former av kommunalt samarbete. De skriver internationella avtal, deltar i globala nätverk och beviljar bistånd till krisområden. Frågan är inte längre om kommuner har en internationell roll – utan hur långt den får sträcka sig.
Utgångspunkten i lagen är tydlig: kommunens uppgift är att främja invånarnas välfärd och områdets livskraft. Traditionellt har detta tolkats geografiskt. Verkligheten och världen har dock sprungit ifrån den gamla kartan. EU-projekt, klimatsamarbeten och digitala innovationsnätverk gör att kommunala beslut i praktiken fattas i ett internationellt ekosystem.
Det finns goda skäl till utvecklingen. Kommuner sitter ofta på konkret expertis inom klimat, utbildning och stadsplanering – ibland mer än staten. När globala problem kräver lokala lösningar är det rationellt att städer samarbetar direkt med varandra. Problemet uppstår när samarbete glider över i politik.
När lokala beslut får internationella konsekvenser suddas gränsen mellan kommunalt självstyre och statens exklusiva utrikeskompetens ut.
Domstolspraxis i Finland visar att kommuner kan bedriva internationell verksamhet och till och med ge humanitärt bistånd, så länge åtgärderna kan motiveras med lokal nytta och inte innehåller utrikespolitiska ställningstaganden (se HFD 1983 II 35). Det låter klart – tills man försöker avgöra vad som faktiskt räknas som utrikespolitik.
Här uppstår ett konstitutionellt gränsland. Om en stad stöder ett krigsdrabbat område följer den kanske statens linje – eller skapar sin egen. Om flera kommuner samordnar internationella krav kan det börja likna diplomati. Samtidigt saknar Finland särskild lagstiftning som styr kommuners internationella bistånd, till skillnad från Sverige. Resultatet är att praxis formas ad hoc, ofta av politiska initiativ snarare än juridisk analys.
Det verkligt intressanta är inte att kommuner engagerar sig globalt. Det intressanta i ekvationen är avsaknaden av analys av påverkan på den utrikespolitiska linjen och statens tystnad - kanske beroende på att staten själv saknar kapacitet eller lokal kunskap. Kommunerna fyller då ett tomrum i styrningen.
Men varje tomrum i maktfördelningen är också en konstitutionell riskzon. När lokala beslut får internationella konsekvenser suddas gränsen mellan kommunalt självstyre och statens exklusiva utrikeskompetens ut. Frågan vi borde ställa är därför inte om kommuner får agera globalt. Frågan är: vem bär ansvaret om kommunernas börjar märkas i världspolitiken?