Johan Svenlin: Även eviga sanningar måste omvärderas

Det var länge sedan jag läste eller hörde det kända citatet om åsiktsfrihet, som tillskrivs Voltaire: Jag håller inte med dig, men jag är beredd att dö för att du ska få uttrycka din åsikt. Vi som studerade på 1990-talet stötte ofta, både i kurslitteratur och på kultursidor, på citatet som då definierade kärnan i den yttrandefrihet som vi hade förvaltat sedan upplysningstiden. Det var en eftersträvansvärd hållning för att främja en öppen, civiliserad och respektfull samhällsdebatt. Den förutsatte dock att alla följde samma förhållningssätt. I dag är det få som är beredda att dö ens för sin egen åsikt, än mindre att försvara en meningsmotståndare. Tycker du inte som jag? Då ska du cancelleras eller till och med dö. 

Inom det kommunala är offentlighetsprincipen och GDPR ett dagligt motstridigt dilemma. Under min journalistkarriär utgjorde offentlighetsprincipen en hörnsten i rollen att bevaka makthavare i det moderna, demokratiska och transparenta samhället. Redan 1766 drev österbottningen Anders Chydenius fram tryckfrihetsförordningen, som innehåller offentlighetsprincipen, det vill säga att alla ska ha tillgång till alla offentliga handlingar som inte är sekretessbelagda. Vi har lyckats värna principen, med tillfälliga avbrott, i grundlagen sedan dess. Den har tjänat det öppna samhället och den demokratiska processen, som gjort att vi ligger i topp i alla index som mäter lycka, jämlikhet, antikorruption och demokrati.

Under 2000-talet har det blivit alltmer uppenbart att personuppgifter i offentliga handlingar behöver skyddas för att inte missbrukas. När kyrkböckerna fungerade som folkbokföring var risken för systematiskt missbruk liten. När Herman Hollerith, anställd på USA:s folkräkningsmyndighet, uppfann en hålkortsmaskin i slutet av 1800-talet kunde hantering av befolkningsdata effektiviseras och senare användas av nazisterna för att kartlägga judar i Tyskland och i ockuperade områden. Missbruk av persondata har inte direkt blivit ovanligare sedan dess.

Både yttrandefriheten och offentlighetsprincipen är ännu fungerande praxis, men eftersom de missbrukats av ickedemokratiska politiska krafter och skumma ekonomiska intressen har vi tvingats skapa reglerande lagstiftning. Vi skulle helst inte låsa våra hem eller cyklar, men eftersom vi riskerar att berövas vår egendom och säkerhet gör vi vad vi måste.

Utan att gå in på moraliska eller juridiska aspekter i aktuella rättsfall, om bibeln och bögar eller en ishockeyklubbs pridematch, kan man konstatera att polariseringen är destruktiv. Vi som försöker förstå och respektera att folk tycker olika kommer till korta i debatten. Den som skriker högst dominerar. 

Kort sagt, det var inte det här som Voltaire och Anders Chydenius kämpade för.