Johan Svenlin: Gerillatrubaduren väcker frågan om konst i offentliga rum

Musikern William Sundman Sääf, i svensk press kallad Gerillatrubaduren, besökte nyligen Helsingfors. Där passade han på att framföra några låtar med sin gitarr och sin sång i en metrovagn till Esbo tur och retur. Han har blivit känd för sina mer eller mindre spontana uppträdanden i Stockholms tunnelbana. Repertoaren består främst av Bellman, Cornelis och andra svenska visskatter, som levereras proffsigt och inlevelsefullt. 

I videoklippen på sociala medier verkar medpassagerarna uppskatta musiken och ibland samlas en skara som sjunger med i de kända refrängerna, innan de stiger av på sina stationer. Även i Helsingfors vändes mungipor uppåt och fötter började vicka i takt. 

Säg den glädje som varar för evigt. I veckan blev Gerillatrubaduren så bryskt avvisad av ordningsvakter i Stockholms tunnelbana att han nu gett upp spelningar i kollektivtrafik. 

I situationen kallade han ordningsvakterna för "jävla fascistpack", men i en mer sansad intervju i SVT förklarade han sitt regeltrots med att "Det finns något fint i att folk som inte väntar sig ett kulturinslag får det".

På sociala medier har Sundman Sääf fått mestadels hyllningar, medan kolumnister på kultursidor gett visst stöd åt Stockholms lokaltrafiks ordningsvakter. 

"Tunnelbanan är inte ett vardagsrum, inte en klubbscen, inte ett kulturpolitiskt experiment. Den är ett transportmedel", skrev Gunilla Brodrej på Expressen. 

Det får vara hur proffsigt, välljudande och muntert som helst, regler är regler. 

I Jakobstad blev frågan om offentlig konst utan tillstånd aktuell för ett par år sedan, när föreningen Let's grow together pysslade ihop sittplatser och installationer av återvunnet material på torget. Tekniska nämnden bestämde att föremålen skulle avlägsnas, till kreatörernas stora besvikelse. 

Gerillakonstnären Banksy ställer utvalda storstäder inför ett intressant dilemma. Ska de hantera hans konst som värdefulla väggmålningar eller som klotter som ska tvättas bort? I de flesta fall betraktar smickrade lokala myndigheter Banksys gatukonst som kulturattraktioner och ser till att de bevakas eller förses med plexiglasskydd, så att ingen ska vandalisera dem. Ingen regel utan undantag. 

För varje Banksy finns tusentals självupptagna klottrare som förfular stadsbilden och för varje William Sundman Sääf finns tusentals ljudmarodörer som tycker att just deras favoritmusik ska tutas ut bland ofrivilliga åhörare. 

Hur mycket jag än personligen skulle uppskatta spontan välframförd livemusik i kollektivtrafik (gärna Bellman och Cornelis), är det ändå inte en mänsklig rättighet för någon att oanmäld breda ut sig med sin konst. 

Därför har jag köpt biljetter till William Sundman Sääfs konsert i Schaumansalen i december. 

Där är alla i publiken frivilliga åhörare och inga ordningsvakter kommer att avbryta. Ingen behöver heller stiga av vid nästa hållplats.