Johanna Lindholm: Damma av språklagen!
”Det är farligt att öppna språklagen” kan man ibland höra. Också från min mun. Farligt eller inte så behöver språklagen en uppdatering. Vi ska väl inte undvika att modernisera en delvis föråldrad lag av oro för slutresultatet?
Ute på fältet beror försiktigheten åtminstone delvis på en oro över de politiska förhållandena, ekonomin och det rådande språkklimatet. En rädsla för att svenskans ställning som nationalspråk ska naggas i kanterna.
Vår språklag definierar de grundlagsenliga språkliga rättigheterna och tryggar både den svensk- och finskspråkiga befolkningens rätt att använda sitt eget språk hos tvåspråkiga myndigheter.
Problemet är att språklagen trädde i kraft för över 20 år sedan, när kontakten till myndigheterna såg annorlunda ut än idag. Då låg fokus på personliga kontakter såsom telefonsamtal, fysiska möten och information i pappersform. Visst, myndigheter hade också webbplatser och e-postadresser, kanske någon enstaka digital tjänst, men långt ifrån i samma utsträckning som nu.
Språklagen behöver uppdateras. Det betyder inte att vi ska tumma på de språkliga rättigheterna. Utan förnya, så att språklagen motsvarar verkligheten i kommuner, välfärdsområden och hos statliga myndigheter. Och förtydliga sådant som ger onödigt tolkningsutrymme.
Vi behöver klargöra hur myndigheter ska använda båda nationalspråken i sin webbservice, såsom webbplatser, digitala tjänster, mobilapplikationer och på sociala medier. I nuläget ligger ribban relativt lågt, vilket också riksdagens justitieombudsman har påpekat i sina beslut.
Vi behöver klargöra hur myndigheter ska använda båda nationalspråken.
Exempel på en annan helhet som behöver ses över är den språklig service statens, välfärdsområdenas och kommunernas bolag är skyldiga att ge och under vilka förutsättningar. Även enskilda aktörers språkliga skyldigheter och myndighetens skyldigheter när den köper tjänster bör uppdateras och förtydligas.
Tillsynen över hur de språkliga rättigheterna förverkligas varierar beroende på vilken typ av verksamhet det är fråga om. Här finns en stark koppling till speciallagstiftningen och ibland också till diskrimineringslagen. Finns det orsak att förtydliga eller enhetliggöra tillsynen?
För att myndigheter (och vissa andra aktörer) ska kunna förverkliga befolkningens språkliga rättigheter på ett vettigt sätt, behöver språklagen dammas av och uppdateras till modern tid. Vi ska inte gömma huvudet i sanden och låta bli att diskutera det här i väntan på andra politiska vindar, bättre ekonomi eller hälsosammare språkklimat.