Johanna Lindholm: Hur dåligt språk kan vi acceptera?
I samband med att användningen av AI-översättningar ökar behöver vi diskutera vilken kvalitet språket i kommunernas texter ska ha. Var går egentligen gränsen för vad som är acceptabelt och vad säger juridiken?
Grunden för språkbruket i myndighetstexter ligger i 9 § i förvaltningslagen: myndigheterna ska använda ett sakligt, klart och begripligt språk. Det här gäller både muntligt och skriftligt språk. Ett gott språkbruk hör till grunderna för god förvaltning.
I praktiken medför bestämmelsen bland annat att myndigheten ska försäkra sig om att den språkliga framställningen motsvarar det avsedda sakinnehållet. Det är särskilt viktigt när det är fråga om ett ärende som gäller en persons rättigheter eller skyldigheter. Av språket ska man kunna förvänta sig att personen entydigt kan förstå ärendets innehåll och få tillräcklig information om ärendet. Det här gäller självfallet också myndighetens översättning.
Vad om hela texten är av dålig kvalitet och språkbruket inte är vad man ska kunna förvänta sig av en kommunal myndighet?
Det är förståeligt att kommunalt anställda använder sig av AI-översättning när de ska producera texter på två språk i stället för att skicka texterna till en professionell översättare. Det sparar tid, personresurser och pengar. Problem uppstår dock om AI-genererade översättningar inte granskas av en kompetent person. Det räcker sällan med en genomläsning. Det behövs en noggrann kvalitetskontroll som säkerställer att översättningarna är grammatikaliskt och innehållsmässigt korrekta, naturliga och stilistiskt passande med hänsyn till kommunens egen verksamhetskultur.
Sedan är det förstås skillnad på texter och texter. Det är viktigare att språket i kommunens förvaltningsbeslut är korrekt och kvalitativt än det är i marknadsföringen av kommunens jippon. I de mer informella texterna finns det dock symbolvärde - de är en viktig del av kommunens bild utåt.
Om det finns konkreta översättningsfel i en myndighetstext är situationen relativt enkel. En myndighet ska enligt 21 § i språklagen rätta översättningsfel, om det inte är uppenbart onödigt. Men vad gör man om det inte är fråga om direkta enskilda översättningsfel, utan hela texten är av dålig kvalitet och språkbruket inte är vad man ska kunna förvänta sig av en kommunal myndighet?
Det bästa vore om myndigheten själv insåg bristerna och självmant lät göra en ny översättning. En efterhandskorrigering av en bristfällig översättning kan ofta ta lika lång tid som en helt ny översättning.