Linnéa Henriksson: Praliner och kameler

I många kommuner skapas just nu bolagslösningar för social- och hälsovårdsfastigheter. I och med det är man på målrakan, när det gäller arrangemangen som rör kommunernas och välfärdsområdenas relation. Ni minns: till välfärdsområdena överfördes verksamhet, personal och pengar men fastigheterna och lånen för dem stannade kvar hos kommunerna, för att välfärdsområdena skulle ges en chans att planera för vården från tomt bord. Välfärdsområdena ålades att hyra de utrymmen där verksamheten pågick i tre år (med möjlighet till förlängning ett år). Förlängningsåret går ut i december. De senaste åren har välfärdsområdena valt och valt bort, bland kommunernas fastigheter.

För att säkerställa konkurrensneutraliteten skall kommunerna senast vid inkommande årsskifte ha bolagiserat de utrymmen som framöver uthyrs till välfärdsområdena. Det är inte alltid en god affär för kommunerna. Det tvingar fram och ökar betydelsen av kommunkoncerner också på sådana platser där det kanske känns som en onödig konstruktion (för att det inte finns någon privat marknad). Därtill blir kommunerna av med den hyra välfärdsområdena betalat. Hyras betalas förvisso till bolagen framöver, som oftast kommer att ägas till 100 procent av kommunerna men det påverkar ändå de kommunala intäkterna. Som engångshändelse skall kommunerna också skriva av värdet på alla de fastigheter som säljs eller överförs till bolagen. I många fall balanseras detta inte av försäljningsintäkter. Många vårdfastigheter har ett bruksvärde men genererar inte pengar vid försäljning. Sammantaget sett är det alltså inte en förstärkning av kommunernas situation att de blev kvar med alla fastigheterna och den risk gamla vårdfastigheter innebär, medan välfärdsområdena gavs rätten att plocka de praliner de vill ha.

Samtidigt som man i den ena endan av skalan "reder upp" i relationen mellan kommunerna och välfärdsområdena, så skapas i den andra ändan ny oreda. På flera olika håll är man besviken på välfärdsområdena och framför allt på tillgången till service utanför centrum. Det här är illa av flera skäl, både av de uppenbara – brist på service, legitimitetbrist – och av mindre uppenbara skäl. Besvikelsen får ibland kommunerna att ta saken i egna händer också då när de kanske borde låta bli.

En rädsla som ventilerades när välfärdsområdena inledde sin verksamhet, var hur bodelningen mellan kommunerna och välfärdsområdena skulle hålla. Lagstiftningen och ambitionen har varit klar: social- och hälsovård skall skötas av välfärdsområdena. Kommunerna skall ändå ta hand om det förebyggande arbetet. På verkstadsgolvet kan det ibland vara svårt att skilja förebyggande arbete från förebyggande arbete. (Vad är barnrådgivning och elevhälsovård om inte just förebyggande arbete?) På vissa håll såg man därför framför sig hur vissa tjänster inom social- och hälsovården sakta skulle rinna tillbaka till kommunerna, för att kommunerna tröttnat på att välfärdsområdena inte levererar de tjänster kommuninvånarna behöver. För att kommunerna fortfarande är närmast invånarna.

Den här strömmen har börjat rinna. Ännu är det bara en liten, liten rännil, en strimma som innehåller sponsrade besök hos privata läkare i Storå och nu senast anställning av en psykiatrisk sjukskötare till skolorna i Hangö. Det finns ingen anledning att betvivla behovet av båda och det är svårt att ifrågasätta att kommunerna med omsorgen om sina invånare för ögonen utnyttjar sin generella kompetens att sköta saker som man uppfattar att behöver skötas. Samtidigt är detta ett sluttande plan: Om fler och fler kommuner börjar kompensera för välfärdsområdenas misslyckanden, om det småningom blir allmän kutym att kommunerna tillhandahåller vissa tjänster, trots att det egentligen är välfärdsområdenas ansvar, så står vi inför flera problem.

Dels har vi gjort ansvarsfördelningen grumlig, dels ges välfärdsområdena möjlighet att fortsätta fly vissa ansvar och dels har vi lagt ytterligare ett halmstrå på kommunkamelens rygg.

Den ryggen riskerar att knäckas också utan detta strå, inte minst på grund av uteblivna hyresinkomster från vårdfastigheter.