Linnéa Henriksson: Sju mail som berättar hur ett litet kuvert rör sig över Europa är onödigt många

Hur skall vi kunna förvänta oss att någon försvarar offentlig sektor, om skillnaden i jämförbara avseenden är så ofantligt stor?

På månadens åttonde dag beställer jag skin grip-tejp, en svart, rund tejpbit som diabetiker kan klistra ovanpå den sensor som mäter blodsockret i vävnaden. Tejpbiten gör att sensorn bättre sitter fast under de 15 dygn den är i gång. Ibland slits sensorer nämligen av i förtid och det är slöseri med knappa resurser.

Tejp-paketet anländer en vecka senare, den 15:e dagen samma månad. Under denna vecka fick jag ta emot sju meddelanden. Två av dem var från företaget: Din beställning är bekräftad. Ditt paket är på väg. Transportföretaget bidrog med fem: Vi har tagit emot ditt paket, som bearbetas för att skickas. Ditt paket har nu lämnat Förenade kungariket. Ditt paket har nu anlänt till Finland. Ditt paket har nu anlänt till ditt lokala postkontor. Ditt paket har nu levererats. Det här handlar om leverans av en praktisk och nyttig men på inget sätt värdefull eller livsavgörande vara.

Fyra veckor tidigare, den 16:e dagen den månaden, beställde jag egenvårdsartiklar från välfärdsområdet. Detta paket anlände dag 13, två dagar innan tejpen. Enligt välfärdsområdets anvisningar skall leveransen räcka ca två veckor. Beställningen av artiklar görs på en blankett, där man i detta fall behöver använda ett öppet fält, där alla artiklar måste skrivas efter varandra, på samma rad. Det är otydligt för den som beställer – och jag tänker att det är otydligt också för dem som expedierar beställningen. Blanketten har ingen responsfunktion, när man sänt den vet man alltså inte om blanketten gått fram och det kommer ingen bekräftelse. Två veckor går. Tå veckor till går. Plötsligt en dag kan man hämta ett paket. I den beställningen finns dessa blodsockersensorer och därtill slangar och nålar för insulinhantering. Det här är livsupprätthållande artiklar och utan dem är katastrofen ganska snart nära. Artiklarna kan inte köpas på apotek. Välfärdsområdet skriver att om man blir utan, så skall man kontakta sin "vårdgivare". Den vårdgivaren – och ingen skugga skall falla här - har dock inget lager av dessa och är dessutom tillgänglig bara under kontorstid, vardagar. Man kan inte heller beställa dessa produkter i reserv, eftersom man får bara ett visst antal produkter per år.

Jag tycker att sju mail som berättar hur ett litet kuvert rör sig över Europa är onödigt många. Samtidigt tycker jag att en beställning av artiklar som är livsnödvändiga faktiskt kunde vara värd en enkel och tydlig blankett, en bekräftelse på att beställningen gått fram och något litet meddelande, om det skulle vara så att beställningens leveranstid är dubbelt så lång. Det är förenat med viss oro att vänta och vänta och se hur paketen med slangar till pumpen minskar, att applicera den sista sensorn och vänta och vänta.

Om nästan alla som säljer varor på nätet kan expediera dessa varor inom två-tre dagar och få ut dem till kunder inom en vecka – hur kan det återkommande räcka mer än fyra veckor för välfärdsområdena att få ut livsnödvändiga artiklar? Är det någon som funderat på hur detta påverkar den offentliga sektorns legitimitet? Hur skall vi kunna förvänta oss att någon försvarar offentlig sektor, om skillnaden i jämförbara avseenden (leverans av varor) är så ofantligt stor?

Ibland finns det mycket rimliga skäl till att leveranstiden är lång. Det kan till exempel bero på att företagen som levererar varor till välfärdsområdet inte har skött sin del i tid. För att upprätthålla legitimiteten kunde välfärdsområdena delge en del av dessa. Det är nämligen också onödigt att det offentliga får skulden för sådant de inte är skyldiga till.

Obs. Just denna uppgift är inte längre ett kommunalt ansvar. Också i kommuner finns det dock liknande processer med liknande problem, som man med fog kunde fundera lite på. Vi har ett gemensamt ansvar för att upprätthålla den offentliga sektorns legitimitet.