Mikael Sjövall: Statyer som kränker vår självbild
Varför ståtar kejsaren Alexander II på Senatstorget i Helsingfors, trots att han deporterade oliktänkare till Sibirien och förbjöd rätten att ge ut litteratur på ukrainska?
Den sovjetiska massmördaren Vladimir Iljitj Lenin försvann i ett slag från den finländska gatubilden för snart fyra år sedan. De politiska besluten om Lenins sorti fattades kort efter att ryska pansarvagnar rullade över den ukrainska gränsen i februari 2022.
Den omtvistade Leninbysten i Åbo, som stod invid stadens konstmuseum i Puolalabacken, forslades samma vår till Åbo museicentrals förvaringslokal i väntan på ett nytt öde.
Frakten till museets lager föregicks av en politisk debatt där stadens tidigare borgmästare Minna Arve beslöt att Leninbysten och den tillhörande minnesplaketten skulle plockas ned.
I Kotka beslöt stadsfullmäktige att den lokala Leninbysten skulle avlägsnas från parkmiljön. Bysten, som förflyttades till ett gudsförgätet lager, hör numera till stadens konstsamlingar och Kymmenedalens museum.
Den groteska sovjetiska statyn Världsfreden i Helsingfors gick samma öde till mötes i augusti 2022. Statyn var en gåva från Moskva till Helsingfors och sades hylla vänskapen mellan de två städerna. Den vänskapen har nu kommit på avvägar.
Varför väcker statyer så stora känslor? Kanske för att de utgör en viktig del av nationsbygget och det symbolspråk som visar vad som är heligt för oss.
Besluten att avlägsna sovjetiska minnesmärken och statyer har kritiserats för att vara ohistoriska. Lenin kan inte kopplas till Vladimir Putins krigshets, säger kritikerna. De som försvarar bortstädningen av Leninbysterna vill göra upp med Finlands tidigare överdrivna hänsyn gentemot Kreml. Själv anser jag att inga massmördare förtjänar att avbildas och stå på paradplats i vårt land.
I USA kräver allt fler aktivister att sydstatsmonument, som hyllar tidigare förespråkare av slaveri, ska monteras ned. Andra menar att statyerna kunde få stå kvar på mindre framträdande platser. I Estland har så gott som alla sovjetiska monument avlägsnats från det offentliga rummet och förpassats till museala bakgårdar för att markera att den sovjetiska ockupationen av Estland var ett traumatiskt kapitel i landets historia.
Varför väcker statyer så stora känslor? Kanske för att de utgör en viktig del av nationsbygget och det symbolspråk som visar vad som är heligt för oss. Det som en gång har varit förhatligt kan med tiden förvandlas till kuriosa. Av samma anledning ståtar den ryska dubbelörnen på obelisken på Salutorget i Helsingfors.
Rysslands tsar Alexander II (1818–1881) står på paradplats på Senatstorget i Helsingfors, trots att han inte var ett helgon. Han lät deportera oppositionella till Sibirien, russifierade Polen, inskränkte tryckfriheten, införde autokrati och förbjöd rätten att använda polska, ukrainska och belarusiska. I Finland vill vi hedra Alexander II för att han sammankallade lantdagen efter en paus på 50 år. Selektiva minnesbilder formar vår självbild.