Minna Hellström: Mellan idyll och omställning

På fredens öar rullar vardagen på, långt bort ifrån kriget i Ukraina och i Mellanöstern, den stökiga och oförutsägbara världspolitiken på det internationella planet och den volatila världsekonomin. Givetvis märker vi också av stigande räntor, högre bränslepriser och global oro, men tack vare vår självstyrelse upptas mycket av vår uppmärksamhet av mer handfasta frågor som ligger betydligt närmare. Självstyrelsen, som kort sammanfattat innebär att Ålands lagting har budget- och lagstiftningsmakt i de områden som berör Ålands inre angelägenheter, gör att vår vardag formas av mer lokala händelser, strukturer och konflikter, än de internationella.

Den åländska kommunkartan har i stora drag varit väldigt stabil under flera århundraden och bygger i huvudsak på de historiska sockengränserna, med undantag för Mariehamns inkorporering av vissa delar av Jomala på 60-talet. Händelsen verkar ha tagit ont i många åländska själar då ärret emellanåt diskuteras än idag, sextio år senare. Trots den till synes stabila ytan är det dock få delar av samhällsstrukturen som egentligen står stilla. En lågmäld omställning av det kommunala maskineriet har alltid pågått, en omställning som inte alltid syns i rubrikerna men känns ute i kommunerna: i de ekonomiska prognoserna, i utmaningarna att rekrytera kompetens, i diskussionerna om ansvarsfördelning eller den digitala transformationen.

Hur mår kommunerna egentligen? Den lokala demokratin är, i stor kontrast till den deprimerande läsningen om demokratins tillbakagång till 80-talet enligt V-Dem Institutets färska rapport, fortsatt urstark på fredens öar. Åland hade år 2024 totalt 682 förtroendeuppdrag i kommunerna, fördelade på 495 förtroendevalda. Det innebär att omkring två procent av den vuxna befolkningen bär ett kommunalt uppdrag och att det i genomsnitt finns en förtroendevald per 62 invånare. Det är en representationstäthet som i europeisk jämförelse är närmast extrem.

Styrkan ligger i närheten och delaktighet, i små samhällen där beslutsfattare inte finns på en armlängds avstånd utan är på samma läktare på ungdomsidrotten, i matkön i butiken eller runt samma kaffebord. Samma närhet är också vad som gör den starka lokala demokratin sårbar. Polariseringen som präglar den internationella debatten sipprar även in i våra lokala sammanhang. Hårda ord kan kännas ännu hårdare när de kommer från någon man delar vardagsmiljö med, eller när det inte är okända personer som kommenterar på sociala medier, insändarsidor eller i lokalmedias artiklar. Hur mycket polarisering tål ett litet samhälle som bygger på engagerade eldsjälar, eller en liten kommun med endast nio personer i fullmäktige? Det lokala engagemanget är en bärande del av samhällsinfrastrukturen, men samtidigt en av de mest utsatta och kritiska delarna.

Förändringen som redan pågår. Trots att kommunindelningen inte har ändrats nämnvärt på länge har verksamheten under ytan förändrats kraftigt. I decennier har en tyst omställning pågått, drivet av förändrade servicebehov, digitalisering, befolkningens åldrande och en tydlig urbanisering. Idag är det helt självklart att kommuner delar tjänster, organiserar specifika servicehelheter genom kommunalförbund eller köper och säljer tjänster mellan varandra. Mycket av denna utveckling har skett stegvis, vissa har knappt noterats och de flesta skapar heller inte större rubriker, trots att de förändrar kommunstrukturen i grunden.

Det finns kommuner som är väldigt välmående och det finns de som ur ett ekonomiskt perspektiv inte mår särskilt bra alls. Vid årsskiftet trädde den åländska lagen om kommuner med synnerligen ansträngd ekonomi, i folkmun kallad kriskommunlagen, i kraft. Som prognosen ser ut i skrivande stund kommer åtminstone två av sexton kommuner att inleda utvärderingsförfarandet i höst. De aktuella kommunerna, Lumparland och Kökar, sitter båda två i varsin obekväm rävsax. Lumparland har i flera omgångar lyft likviditetsstöd och tvingats låna till sina driftskostnader, vilket gör friandet till andra kommuner svårt. Vilken kommun har råd att ta emot en kommun med stora lån, vem är redo att fatta obekväma och tuffa beslut i en ny kommun för att uppnå ekonomisk stabilitet, och hur bra går det att enas och skapa gemenskap i en ny kommun om utvärderingsprocessen har slutat med ett tvingande besked? Kökar å sin sida är en perifer skärgårdskommun, där avstånden i praktiken är länge än vad kartan antyder, med havet och små kommuner som grannar. Skärgårdens långa geografiska avstånd och unika behov skapar inte heller några enkla lösningar. Det som är rationellt för fasta Åland är inte per automatik rimligt eller ens genomförbart för Kökar.

Ålands kommuner har ett bredare uppdrag än kommunerna på fastlandet. Sedan välfärdsområdesreformen trädde i kraft på fastlandet har alla åländska kommuner ett betydligt bredare ansvar med större och mer komplexa uppgiftsområden än kommunerna på fastlandet. Trots enorma skillnader i befolkning, ekonomi och organisatoriska muskler, ska samma lagstadgade uppgifter lösas på Kökar med cirka 200 invånare som i Mariehamn med cirka 12 000 invånare. Både kommuner och hela det åländska samhällsmaskineriet kan på många sätt jämföras med en humla, som inte borde kunna flyga men gör det ändå. Tack vare envishet, flexibilitet och ett stort engagemang klarar vi av att bereda lagar, sköta förvaltningen och förhålla oss till omfattande EU-lagstiftning trots att det inte alltid finns den mängd expertis och resurser som finns på andra ställen. Här är ofta tjänstepersonerna ensamma med ett eller flera ansvarsområden, som på fastlandet sköttes av flera tiotal personer.

Mellan idyll och omställning. Det är lätt att beskriva Åland som en idyll och på många sätt är det också sant. Vi lever i ett tryggt samhälle där människor känner varandra, där beslutsfattandet sker på nära håll och engagemanget är för många en helt självklar del av vardagen. Men idyllen innebär inte alltid enkelhet, långt borta från den kaosartade internationella politiken sitter vi ändå och river oss i hårrötterna för att hitta lösningar på komplexa problem, strukturella låsningar och rävsaxar.

Våra utmaningar kan framstå som små och obetydliga i det globala perspektivet, men för dem som bär ansvaret är de båda reella och allvarliga. Det bubblar under ytan i kommunsektorn och det står klart att vi är inne i en strukturell omställning även om riktningen ännu inte riktigt är självklar. Frågan är inte om Åland förändras, utan hur medvetet vi väljer att göra det. Förskjutningen drivs av en pressad ekonomi och ett brett uppdrag och i skiktet mellan historia, identitet och framtiden uppstår frågan som inte har ett enkelt svar. Står vi inför en förändring i kommunstrukturen som har varit närmast oförändrad i flera sekel? Och vem tar ansvar för att forma svaret?