Minna Lindberg: Visioner räcker inte – vi måste se över strukturerna och helheten
Om grundskolan idag uppfanns på nytt, hur skulle den se ut?
Det var utgångsfrågan då en delegation vid undervisnings- och kulturministeriet började jobba med en vision för grundskolans framtid. Jag hade förmånen att delta i arbetet, där vi frågade oss vad som behöver förändras för att skolan också i framtiden ska ge de färdigheter, kunskaper och kompetenser som behövs.
Det blev en lunta på drygt hundra sidor som publicerades i februari detta år. Den innehåller många viktiga insikter. En av dem är, att det som fungerar ska vi inte söndra. Därmed blev grundtanken att bibehålla en kommunal, avgiftsfri grundskola som är tillgänglig för alla. En skola där barnen och personalen mår bra och som bygger på en socialt och ekologiskt hållbar grund - en skola för livet.
Men vad förändras då? Visionen tar fasta på gemenskapsbyggande och att varje elev ska vara en aktiv aktör, som tillsammans bygger en meningsfull tillvaro med kompetenser för framtiden. Nyckelord i visionen är bildning, mening, hopp, aktörskap och det gemensamma bästa.
Jag vill ändå påstå att vi har en ganska lång väg att gå innan vi når en grundskola som verkligen är en förändringskraft.
En del av oss som under två års tid var med i processen tänkte kanske att det vi åstadkom i rapporten egentligen inte är världsomvälvande. Samtidigt skrev Helsingin Sanomat i en ledare att det är en radikal framtidsvision. Det mest radikala kanske i visionen är, att grundskolan inte bara ska reagera på världens förändringar, utan vara en kraft som förändrar världen och samhället. Jag vill ändå påstå att vi har en ganska lång väg att gå, innan vi når en grundskola som verkligen är en förändringskraft.
Mycket i den omfattande rapporten är bra. Men att på att mycket generellt plan visionera, tar oss bara så långt. Vad vi egentligen borde var radikala med, är att se på strukturerna som helhet: ska grundskolan börja vid sju års ålder och sluta efter åk 9? Ska undervisningen struktureras enligt en timfördelning som avges på statsrådsnivå? Ska läroplansgrunderna ha den form och omfattning de har idag? Och hur ser hela lärstigen ut, från småbarnspedagogik till åtminstone andra stadiet och vidare? Mycket av utvecklingsarbetet kring skola och lärande som gjorts under de senaste åren har varit punktinsatser, som varit nog så viktiga. Men vem ser på helheten?
Och för utbildningsanordnarna - det vill säga kommunerna- kvarstår den avgörande frågan: hur tryggar vi en kvalitativ grundskola i hela landet, då årskullarna minskar radikalt. Det svenska särdraget blir då två frågor: 1. Hur säkerställer vi att den svenskspråkiga grundskolan håller minst lika hög kvalitet som den finska? och 2. Hur säkrar vi att svensk- och tvåspråkiga familjerna väljer den svenskspråkiga lärstigen? För endast då kan vi trygga svenskspråkig småbarnspedagogik och skola, trygga svenskspråkig kompetens ute i arbetslivet och därmed säkra den svenskspråkiga minoritetens livskraft och tillväxt.