Alla kommuner på Åland har samma räddningsledning

Fem aktiva i Östra Saltviks frivilliga brandkår, ÖSFBK, träffas i brandstationen för veckans övning. I kväll står ytlivräddning på programmet. Gruppen åker till en havsvik, kränger på sig torrdräkter och riggar i ordning räddningsplankan med tillhörande lina på 300 meter.

I tur och ordning simmar de ut i viken och väntar på nästa steg i övningen. Nu gäller det för de andra att snabbt ta sig ut till ”offret” och få ombord honom på plankan. Olika paddlingstekniker diskuteras. Det går snabbast att paddla stående på knä, men det kräver å andra sidan god balans. Att sitta grensle över plankan är stadigare men då blir benen ett motstånd i vattnet.

– Det här är ett viktigt moment för oss på Åland att öva på. Vi har alltid har nära till vattnet och olyckor kan hända både sommar och vinter, säger Jan Lindgrén, ordförande både för ÖSFBK och för Ålands brand- och räddningsförbund.

Knallar på

Han har varit aktiv i brandkåren länge – ”ända sen han slutade med fotbollen” – och tycker generellt att det är bra att Ålands räddningsmyndighet bildats.

– Men för oss på fältet blir det ingen större skillnad. Vi knallar på i samma banor, säger han.

I hans hemkommun, Saltvik med två frivilliga kårer, har kommunen än så länge beviljat hyggligt med medel för kårernas utrustning. I dagsläget har ÖSFBK bland annat en släckningsbil, en tankbil som tar 14 000 liter vatten, en manskapsbil och en mindre snurrebåt.

– På vår önskelista finns en terränghjuling som underlättar när man kör ut slang i naturen vid skogsbränder eller när man undsätter vandrare som gjort sig illa långt från landsvägarna.

Det stora problemet är snarare rekryteringen av nya brandkårister.

– Det är inte på modet i dag att jobba frivilligt. Det är en kamp att få nya medlemmar. De kårer som satsar på en aktiv ungdomsverksamhet lyckas bäst, säger Jan Lindgrén.

Högkvarter i Jomala

Den nya räddningsmyndigheten har sitt högkvarter i kommunhuset i Jomala. Samma byggnad inhyste tidigare ledningen för Räddningsområde Ålands landsbygdskommuner, RÅL, som omfattade nio kommuner. De kommunerna var i ett tidigare skede uppdelade i två olika distrikt.

De övriga åländska kommunerna, av dem fem skärgårdskommuner utan fast vägförbindelse, hade ett avtal med Mariehamn om att Mariehamn skulle handha myndighetsfunktionen för dem.

RÅL hade tre anställda. Ålands räddningsmyndighet har sex eftersom tre tjänstemän från Mariehamns räddningsverk överförts.

– Att ha en gemensam myndighet är en logisk utveckling på Åland. Nu styrs all räddningsledning från ett enda ställe. Vi ska jämka ihop oss och försöka hitta synergieffekter. Det finns många frågor att ta tag i för att synkronisera och utveckla vår verksamhet, säger räddningschef Lennart Johansson som tidigare arbetade för RÅL.

En stor uppgift för myndigheten handlar om tillsyn och preventivt arbete. Uppfyller byggnader, nya som gamla, kraven på brandsäkerhet? Sköts till exempel utbildningen inom brandskydd regelbundet för personal inom vård och omsorg?

– Vi har ett nära samarbete med byggnadsinspektörerna i kommunerna, säger Johansson.

Viss specialisering

De frivilliga brandkårerna på Åland har delvis specialiserat sig och sin utrustning på olika uppgifter. Vissa har tankbilar, andra har den specialutrustning som krävs för att klippa upp fordon vid svåra bilolyckor. En del satsar mer på rökdykning. Det kan avgöra vem som kallas till olika tillbud.

– Vid en husbrand skickas alltid ett så kallat höjdfordon ut. Det finns ett sådant på Åland. Hanteringen kräver specialistkunskap och det är stationerat vid räddningsverket i Mariehamn, säger räddningschefen.

När ett larm om en olycka kommer till alarmcentralen följer alarmoperatören ett antal olika och färdigt uppgjorda modeller för vilka enheter som larmas i första hand. Sedan tar räddningsledningen över kommandot.

Efter en räddningsinsats återstår en hel del administrativt pappersarbete för hur kostnaderna ska fördelas mellan de kommuner vars enheter varit inblandade.

Ett exempel: En omfattande brand utbröt i juli i ett lägenhetshus i södra Mariehamn och förutom stadens brandkårer kallades kårer från flera landsbygdskommuner till platsen. De kommunerna ska nu lämna in uppgifter över sina insatser för att sedan få ersättning för dem.

– Jovisst, det är ett stort jobb att fördela kostnaderna. Vi är nu inne i oktober men är ännu inte i mål med avräkningen för just den här husbranden i Mariehamn, säger Lennart Johansson.

På Åland finns fem skärgårdskommuner utan fast vägförbindelse – Kökar, Sottunga, Kumlinge, Brändö och Föglö. De kommunerna har alltid varit utmaning för räddningspersonalen och den utmaningen består även efter bildandet av en gemensam räddningsmyndighet.

– Geografin kan vi inte ändra på. Det vilar ett stort ansvar på personer i ansvarsställning i dessa kommuner eftersom det tar tid att få ut hjälpande enheter om behovet uppstår. I det helikopteravtal som landskapsregeringen har ingår inte räddningsinsatser. Det är viktigt att invånarna själva ser till att ha ett bra eget skydd som brandvarnare och släckningsutrustning. Om en brand bryter ut i någon av dessa kommuner gäller det alltid att rädda liv före egendom, säger Johansson.

Fler markbränder?

Niclas Karlsson är kommundirektör på Kökar i Ålands sydöstra hörn. Kommunen har cirka 220 invånare. Det säger sig självt att rekryteringen till brandkåren blir knepig med så få invånare; i synnerhet som en del i aktiv ålder jobbar till sjöss och är borta från kommunen kortare eller längre perioder.

– Å andra sidan har sjömännen bra utbildning inom brand- och räddning om de råkar vara hemma när något händer. Vår brandkår har inte många aktiva medlemmar och rekryteringen i framtiden blir en utmaning. Men om olyckan är framme brukar uppslutningen ändå vara bra. Folk här är vana vid att klara sig själva och att ställa upp för andra, säger han som ser ett stort framtida orosmoment:

– Fler markbränder som ett resultat av ett allt varmare och torrare klimat.

Helt utelämnade är Kökarborna inte. En hälsovårdare finns på plats och i kommunen finns även en sjöbevakningsstation som Niclas Karlsson ser som en extra säkerhetsventil, framför allt när det gäller båttransporter.

Han ser positivt på den nya gemensamma räddningsmyndigheten.

– Aktuella frågor har redan lyfts på bordet. Tjänstemän från myndigheten ska också besöka alla kommuner och göra en större genomgång av läget. Vad saknas? Vad behöver åtgärdas? Vad kan vi ordna bättre på egen hand? Det känns bra, säger Niclas Karlsson.

Inte billigare

När kommunerna fick ge sin syn på sammanslagningen innan den genomfördes var en del i sina remissvar oroliga över att den skulle leda till högre kostnader.

– Man ska inte förvänta sig att det blir billigare. Det viktigaste är att vi har ett fullgott räddningsväsende som kan optimeras, säger Lennart Johansson.

För en kriskommun som Kökar räcker inte intäkterna i dagsläget ens till den normala driften.

– Så visst finns det en oro för att våra kostnader för räddningsväsendet ökar, säger Niclas Karlsson.