Hurja Hangö bygger broar över språkgränser och samhällsklasser

– Hur ser det ut? Är nätet på samma höjd hela vägen? frågar Stefan Randström och plirar sidledes medan han fäster ett 100-årigt fisknät på väggen.

Fisknätets sänken utgörs av stenar som är inlindade i näver. Nu hänger den sköra dyrgripen på väggen i en festlokal. Vi befinner oss i anrika Brankis i Hangö. Förväntningarna är högt uppskruvade. Om några timmar bänkar sig gästerna vid långborden med vita dukar.

– Vi har nästan 150 personer anmälda till vår fiskarfest så det här blir en stor grej, säger Randström.

Volontärer springer kors och tvärs. Stefan Randströms fästmö Anna Friman håller mest till i köket där hon skalar potatis och doserar alkoholfri snaps. I festsalens hörn har arrangörerna staplat travar av boken Sillpigor och notfiskare som släpps samma dag. Häftet Snapsvisor för fiskfester har likaså premiär. Barens inkomster tillfaller Hangö idrottsklubb.

– Vi vill hedra alla Hangöbor som har gjort sitt livsverk inom fiskeribranschen. Därför ordnar vi den här festen. En del av våra hedersgäster är pensionerade yrkesfiskare. De kommer att få förtjänsttecken, men de vet inte om det ännu, säger Randström och ler brett.

Bygge av gemenskap

Fiskarfesten utgör en hörnsten i ett socialt nätverk som Stefan Randström och barndomsvännen Pekka Barck bygger upp. Målet är att skapa en starkare samhörighet och gemenskap i Hangö.

– Vi vill att Hangö ska vara ett trevligt ställe att bo på. Då behövs det verksamhet, fester och evenemang där folk kan träffas och lära känna varandra. Vi vill sammanföra dem som har en anknytning till bygden, säger Pekka Barck.

Barck och Randström är födda och uppväxta i Hangö och har tjänat sitt levebröd i huvudsak utomlands. Randström har jobbat som dokumentärfotograf i Kanada medan Barck har jobbat inom IT-branschen, bland annat i Singapore. Nu har bägge flyttat tillbaka till sina rötter på äldre dagar.

I våras grundade Barck och Randström föreningen Hurja Hangö – Hurjan kiva Hanko som ordnar allt från fester och matlagningskurser till debatter, konserter och författarsamtal. Fiskarfesten ordnas av Hurja Hangö och Pekka Barcks förlag Litorale.

– Grundidén är att vi gör en massa roliga grejer tillsammans. Jag har märkt att de flesta Hangöbor är otroligt bra berättare. Schacki här på orten kan liksom det här med storytelling. Vi vill ge dem nya sammanhang där de kan dela med sig av sina historier, säger Randström.

Mycket görs med glimten i ögat. Matlagningskursen kör med rubriken Mos och Sås och en av föreningens konserter gick ut på att anlita en trubadur som spelade musik för kor på bete.

Åldrande befolkning

Trots att Randström beskriver sin hemstad i lyriska ordalag är han inte främmande för de hotbilder som skuggar idyllen på den ikoniska badorten.

– Här finns strukturella problem som i så många andra småstäder. Vi har en åldrande befolkning och en sviktande demografi. Många flyttar bort.

Randström hoppas att Hurja Hangö-nätverket kunde locka barnfamiljer till orten och bygga broar mellan olika befolkningsgrupper.

– Det behövs verksamhet som raserar den osynliga och onödiga muren mellan norra och södra Hangö, säger han.

Randström hänvisar till den socioekonomiska klyftan där välbemedlade Hangöbor och utsocknes sommargäster med tjocka plånböcker håller till söder om järnvägen medan många låginkomsttagare bor i de norra delarna av stan.

Hur hanterar ni den språkliga balansgången?

– Den fungerar bra. Vi har en levande tvåspråkighet här i Hangö. Jag brukar börja alla våra evenemang med att fråga om alla förstår bägge språken. Sedan improviserar vi enligt publikens önskemål. Jag och Pekka kommer att alternera mellan svenska och finska här i Brankis ikväll.

Stark talkoanda

Hurja Hangö-initiativet har fått moraliskt stöd av Hangö stad, men ingen ekonomisk uppbackning. Målet är att Hurja Hangö ska vara ekonomiskt oberoende. I föreningens nätverk ingår för närvarande omkring 250 personer. Över 100 av dem ställer upp som volontärer.

– Det som förenar oss är att vi alla älskar Hangö så mycket att vi vill göra en insats för hembygden. Här finns en helt otrolig talkoanda. Det är roligt att ha roligt, säger Randström med ett skratt.

Enligt honom behöver alla inte engagera sig i det handfasta finliret kring evenemangen. Man kan i stället ställa upp som sponsor eller låna ut en lokal. Randström bjuder på en analogi för att förtydliga sitt resonemang.

– Jag löpte maratonlopp i många år. Jag njöt av samhörigheten och känslan att bli påhejad av publiken. Sedan blev jag skadad och kunde inte träna. När det tilltänkta maratonloppet ordnades gick jag i stället ut och hejade på maratonlöparna. Till min stora förvåning gav det samma höjd och euforiska känsla.

Lokal diplomati

I somras grundade Hurja Hangö det de kallar för Ambassadn i en fiskebod i Östra hamnen. Syftet med Ambassadn var att fungera som ett komplement till stadens turistbyrå och i samma veva sprida information om Hurja Hangös evenemang.

– Vi gör inte politik. Vi bearbetar jordmånen så att det är fin stämning i staden när de svåra besluten en dag ska fattas.

Hurja Hangös nyaste initiativ är att lobba för bygget av en allmän bastu som alla Hangöbor kunde använda sig av till en rimlig kostnad. Det råder ingen brist på idéer.

– Vi planerar att lägga in en ansökan till EU för att kunna växa och anställa personal. Än så länge görs nästan allt jobb som oavlönat volontärsarbete. Vi vill hjälpa Hangö stad att överleva.

Är Hurja Hangös koncept replikerbart på andra orter?

– Absolut! Upplägget kan kopieras och skalas upp var som helst. Det enda som behövs är att de aktiva drivs av en kärlek till sin hemort och att det finns strukturella problem i kommunen som man vill lösa.

Östra hamnen slumrar i väntan på vinterns ankomst. Det syns ingen trängsel på Strandgatan så här års. På Brankis väller gästerna in i festsalen i en strid ström. Den goda stämningen är förnimbar.

Mer än sommarstad

– Jag jobbade som fiskare i nästan 40 år av mitt liv. Mestadels var jag skeppare på trålare. Jag ser fram emot att träffa vänner och dela funderingar med dem här i kväll, säger Viking Eriksson, som är en av kvällens hedersgäster.

Jörn Donners änka Bitte Westerlund skymtar till i folkvimlet. Hon håller till i Mjölbolsta och Bortomsjö i Raseborg till vardags, men har kontakter till många Hangöbor.

– Jag hoppas hitta en fiskare här i kväll som vill fiska i våra vatten, säger hon.

Publicisten och musikern Henrik Huldén hör till festens bakgrundskrafter. Han bor inte i Hangö, men har tillbringat alla sina barndomssomrar på orten. Huldén har skrivit snapsvisor som nu sjungs för första gången på Brankis.

– Det här är början på en ny tradition som stärker sammanhållningen. Hangö har potential att vara så mycket mer än en sommarstad, säger Huldén.

Han får medhåll av Bengt och Gerd Lindholm som berömmer initiativet att ordna en fiskarfest.

– Jag har rötter i Hangö, men bor numera i Helsingfors. Den här festen sammanför ortsbor och oss sommargäster. Det är en fin sak, säger Bengt Lindholm.

En av kvällens hedersgäster är Birgitta Ekström som var museichef i Hangö i 34 år.

– Det är en kulturgärning att ortens yrkesfiskare uppmärksammas på det här sättet och att boken Sillpigor och notfiskare ges ut, säger hon.

Snapsvisorna skallar i väggarna då vi lämnar Brankis. Ett sträck med flyttfåglar flyger över Smultrongrundet.

Nästa morgon plingar mobilen. ”Det blev en del glädjetårar både på scenen och i publiken”, skriver Stefan Randström i ett sms.