Kollektivtrafiken – ett tvistefrö inför kommunalvalet?
Borgmästaren i Helsingfors Juhana Vartiainen meddelade i augusti 2024 att han inte ställer upp för återval.
Helsingforsregionens trafik och Helsingfors stad har gjort enorma satsningar på kollektivtrafiken i huvudstadsregionen de senaste fyra åren.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kommuntorget magasinet 1/2025.
Den andra etappen i utbyggnaden av västmetron har slutförts, den tvärgående spårvägslinjen har lanserats och bygget av Kronbergsbron avancerar. I takt med att lånestocken växer vill allt fler politiker nu slå på bromsen. Få borgmästarkandidater vill höra talas om dyra investeringar i nya trafikrelaterade projekt.
– Helsingfors investeringsnivå är inte hållbar. Vi måste granska kommande trafikprojekt kritiskt. Det här gäller i synnerhet stora investeringar i spårvagnsnätet, säger Marcus Rantala, SFP:s borgmästarkandidat i kommunalvalet i Helsingfors.
Rantala får medhåll av Sannfinländarnas borgmästarkandidat Wille Rydman.
”Investeringstakten i Helsingfors har under de senaste åren överskridit de egentliga behoven för mer kollektivtrafik. Vi behöver en kritisk syn på ambitiösa investeringar under nästa mandatperiod”, skriver Rydman till Kommuntorget.
Samlingspartiets borgmästarkandidat, biträdande borgmästare Daniel Sazonov efterlyser ekonomisk hållbarhet.
– Allt färre pendlar till jobbet på grund av distansjobb. Vi måste se till att vi har tillräckligt med passagerare i kollektivtrafiken och inte ställa privatbilismen och kollektivtrafiken mot varandra. Alla nya investeringar i kollektivtrafiken ska vara lönsamma, säger Sazonov.
SDP betonar vikten av rimliga biljettpriser.
– Den höga prisnivån gör livet svårt för många passagerare. Biljettpriserna i kollektivtrafiken ska vara överkomliga, säger Eveliina Heinäluoma, SDP:s borgmästarkandidat.
Vänsterförbundets borgmästarkandidat, biträdande borgmästare Paavo Arhinmäki vill däremot främja utbyggnaden av kollektivtrafiken under nästa mandatperiod.
– Det är viktigt att vi bygger ut spårvagnslinjen mellan Vik och Malm och tryggar spårvägsförbindelserna i västra Helsingfors. Då metrobroarna renoveras måste vi se till att vi har ersättande trafikförbindelser, säger Arhinmäki.
De grönas borgmästarkandidat Atte Harjanne anser att kollektivtrafiken kräver nya investeringar i takt med att staden växer.
– Att låta bli att göra lönsamma investeringar i kollektivtrafiken för att spara pengar är klantigt och bäddar för framtida problem. Vi måste förnya finansieringsmodellen. Det är inte vettigt att överföra kostnaderna på biljettpriserna, säger Harjanne.
Rikspolitiker vill satsa på kommunalpolitik
En stigande trend i årets kommunalval är det växande antalet riksdagsledamöter och ministrar som fikar efter toppjobb i den kommunala förvaltningen i huvudstadsregionen. Trenden elektrifierar valdebatten och höjer kommunpolitikens status.
– Sambanden mellan kommunal- och rikspolitiken har ändrat karaktär. Många politiker rör sig numera i bägge riktningarna. Tidigare har det främst varit 60-åriga rikspolitiker som har aspirerat på kommunala toppjobb och reträttposter. Nu är det också yngre politiker som ger sig in i leken, säger Siv Sandberg, universitetslärare i samhällsvetenskap vid Åbo Akademi.
Näringsminister Wille Rydman (Sannf) ser följdriktigt inte jobbet som borgmästare som ett steg nedåt i karriären.
”Uppdraget som Helsingfors borgmästare kan jämföras med en ministerpost då vi beaktar uppgiftens samhälleliga betydelse”, skriver Rydman till Kommuntorget.
Rydman kringgår frågan om han kan tänka sig att bli biträdande borgmästare.
”Jag har ställt upp i kampen om borgmästarposten. Alla övriga spekulationer hör till tiden efter valet”, skriver han.
Lösa tyglar och större svängrum
– Jobbet som borgmästare ger ett större personligt svängrum i jämförelse med riksdagen. Jag antar att många rikspolitiker längtar efter att få jobba med konkreta sakfrågor i kommunalpolitiken, säger Sandberg.
Enligt kutymen de senaste åtta åren har det största partiet i Helsingfors stadsfullmäktige lagt beslag på posten som stadens borgmästare. Daniel Sazonov förväntas efterträda Juhana Vartiainen som borgmästare, men till skillnad från sina företrädare saknar han rikspolitiska meriter.
– Vi har ett starkt väljarstöd även i detta val. Jag litar på att Samlingspartiet blir största parti i april, säger Sazonov.
Helsingfors stads borgmästare och fyra biträdande borgmästare väljs i förhandlingar mellan de politiska grupperingarna efter kommunalvalet.
Konsensus eller blockpolitik?
– Jag har väntat på blockpolitiska uppgörelser i kommunalpolitiken i Helsingfors, men än så länge ser vi inga tecken på det, säger Sandberg.
Varken de borgerliga partierna eller vänsterblocket tänder på idén att utse en gemensam borgmästarkandidat.
– Det vore främmande att satsa på blockpolitik i kommunalpolitiken. Vi har inte den traditionen. Helsingforspolitiken bygger på samförstånd. Ett talande exempel är att vi lyckades förhandla fram en budget som backades upp av alla partier i stadsstyrelsen, säger Sazonov.
Trots rådande konsensus är det en del politiker på vänsterkanten som förutspår ett protestval enligt rikspolitiska mönster.
– Den senaste opinionsmätningen visar att SDP har det största väljarstödet i Helsingfors. Det kan ske stora förändringar i kommunalpolitiken i huvudstaden, säger Heinäluoma.
SDP är för närvarande tredje största parti med 13 mandat i Helsingfors stadsfullmäktige. Samlingspartiet och De Gröna har ett rejält försprång med 23 respektive 18 mandat.
– Regeringens politik är väldigt impopulär. Nedskärningarna av sociala tjänster och regeringens rasismskandaler väcker förtret. Vi utmanar Samlingspartiet som stadens största parti, säger Heinäluoma.
Atte Harjanne är lika segerviss.
– Det är helt realistiskt att anta att De Gröna blir största parti i Helsingfors stadsfullmäktige. Allt fler väljare vill rösta på kandidater som är motkrafter till regeringen, säger han.
Vänsterförbundet ligger inte heller i lä.
– Vänsterförbundet har enligt de senaste opinionsmätningarna ett väljarstöd på 16 procent i Helsingfors. Fyra större partier tävlar om positionen som stadens största parti, säger Arhinmäki.
Han ser Helsingfors stad som en viktig motkraft till statsminister Petteri Orpos (Saml) borgerliga regering.
– När regeringen skär ned budgetanslagen för utbildningen och kultursektorn väljer Helsingfors stad en annan väg. Vi har i stället utökat anslagen till dessa sektorer, säger Arhinmäki.
Politisk maktförskjutning
Trots att mindre partier är chanslösa i kampen om borgmästarposten i Helsingfors har SFP ställt upp Marcus Rantala som borgmästarkandidat.
– Det är viktigt för den politiska dynamiken i staden att vi har en egen borgmästarkandidat. Vi kan lyfta fram viktiga sakfrågor och profilera oss på det här sättet. Det ger ett mervärde.
Vilka sakfrågor tänker du på?
– Helsingfors som en internationell, öppen stad där svenskan är levande, ekonomisk hållbarhet och synen på mänskliga rättigheter. Vi har en viktig roll som brobyggare.
SFP måste få minst fem mandat i stadsfullmäktige för att kvala för en plats i stadsstyrelsen. Enligt Rantala har borgmästarmodellen lett till en politisk maktförskjutning.
– Vi förtroendevalda har inte lika mycket tid att sätta oss in i olika sakfrågor som den avlönade personalen vid borgmästarens kansli. Stadsstyrelsen har tappat en del av sitt inflytande, säger han.
Rantala får medhåll av Eveliina Heinäluoma.
– Vi är oroliga över den existerande maktbalansen. Alltmer makt har förskjutits från stadsstyrelsen till borgmästaren och de biträdande borgmästarna har begränsade maktbefogenheter.
De biträdande borgmästarna kan till exempel inte föredra ärenden i stadsstyrelsen, vilket kan lamslå beslutsgången.
– Då det krisande lönesystemet ledde till att stadens anställda blev utan lön ville de biträdande borgmästarna ta upp frågan i stadsstyrelsen. Juhana Vartiainen vägrade, vilket ledde till ett politiskt dödläge, säger Arhinmäki.
Trots detta vill Arhinmäki inte revidera de nuvarande maktbefogenheterna.
– Jag har inte upplevt att det är ett stort problem så länge som de ledande tjänstemännen kan föredra ärenden på de biträdande borgmästarnas begäran.
Atte Harjanne efterlyser en reviderad praxis för att komma åt problematiken.
– Vi borde göra upp ett borgmästaravtal som klargör maktfördelningen och ger de biträdande borgmästarna större inflytande, säger han.
Enligt forskaren Siv Sandberg har borgmästarmodellen, trots vissa tillkortakommanden, lett till större politisk transparens i kommunalpolitiken på olika håll i landet.
– Officiellt ska stadsdirektören vara politiskt obunden. I praktiken har stadsdirektörens politiska sympatier ofta varit i linje med kommunens största parti. I borgmästarmodellen är alla väljare är införstådda med att valet av borgmästare återspeglar de politiska styrkeförhållandena i kommunen. Det ger öppenhet och legitimitet.
Sandberg anser att borgmästarmodellen lämpar sig bäst för städer som har minst 100 000 invånare.
– Då de första borgmästarna valdes utgick jag från att cirka en tiondel av landets kommuner skulle övergå till borgmästarmodellen. Så blev det inte. Jag vet inte varför, säger Sandberg.
