Lyssna på psykologen: Så vet du om din självkritik är hälsosam eller skadlig
Ronnie Grandell talar om självmedkänsla, vilket enligt honom inte innebär att ställa lägre krav, utan är ett sätt att orka mitt i ett viktigt arbete.
Företagshälsovårdspsykologen, fackboksförfattaren och utbildaren Ronnie Grandell talar varsamt om arbetslivet. Han har i flera år fördjupat sig i lärorna inom medkänslofokuserad terapi. Grandells budskap innebär inte att arbetet ska göras med vänster hand. Han vill ändå ge utrymme för nåd och mildhet. Psykologen är oroad över bristen på gemenskap.
Ronnie Grandell
Bor i S:t Karins
Arbetar på Mehiläinen och dessutom som företagare
Familjen består av fru och två barn
Utöver familjen och vännerna ligger idrott och musik honom varmt om hjärtat
Grandell arbetar med människor som kämpar med stress, utmattning, ångest och motstridiga krav. Grandell diskuterade också dessa ämnen på Kommunmarknaden i Helsingfors på onsdagen.
Men hur ledde Ronnie Grandells väg till att bli psykolog och in på självmedkänslans väg? Det skedde inte helt rakt. Han har nämligen först studerat historia och arbetat mycket med musik. Någonstans längs denna väg började Ronnie undervisa i sång vid en privat sångskola i Åbo.
— Sedan började rektorn vid något tillfälle hänvisa personer till mig som hade scenskräck och låtskrivare som inte fick sina låtar färdiga. Jag hade själv också någon form av scenskräck när jag började uppträda.
På något sätt verkade samtalen hjälpa, människorna fick hjälp och Grandell trivdes med arbetet.
— Jag började fundera på att man kunde göra mer av den här typen av arbete.
Grandells yrkesval var rätt. Arbetet är givande, och på morgonen vet man varför och vad man gör: man försöker hjälpa de människor som man sätter sig ner med.
— Meningsfullheten är alltid närvarande. Jag upplever mottagningsarbetet, skrivandet och utbildandet som mycket meningsfulla.
Grandell har skrivit två böcker om självmedkänsla och självkritik.
Som företagshälsovårdspsykolog upplevde han att verktygen ibland inte räckte till, och han började göra en omfattande litteraturöversikt om hur vetenskapen kan vara till hjälp.
— Då stötte jag på det här begreppet och den medkänslofokuserade terapi som Paul Gilbert har utvecklat. Jag åkte till England för att studera, och jag är fortfarande på den vägen.
Vad innebär då självmedkänsla? Självmedkänsla har tre steg. Det första är att lägga märke till: att över huvud taget upptäcka att man mår dåligt. Om man inte märker det kan man inte göra något åt det.
Det andra är att vända sig mot det: i stället för att skälla på sig själv för att man mår dåligt eller undvika det, kan man vända sig mot det.
Det tredje är att agera: att göra något som hjälper – ibland är det att prata med någon, ibland en självmedkänsloövning, ibland ett nytt sätt att agera.
Tempot har förändrats
Hur ser dagens arbetsliv ut när det behövs nya sätt att hantera det? Enligt Grandell är arbetstakten högre än tidigare under de senaste sexton år som han själv har arbetat som företagshälsovårdspsykolog.
Förändringen syns i hur mycket man förväntar sig att en människa ska ta till sig nytt och hur mycket man förväntar sig att en människa ska få gjort under en arbetsdag.
— Det som också har förändrats är det starka behovet av att förnya sig och lära sig. Det finns väldigt mycket gott i det. Människan mår bra av att få lära sig nytt och befinna sig lite utanför sin egen bekvämlighetszon. Om man tänker på kunskapsarbete är tempot så högt att många säkert känner att de håller på att tappa tråden. Det skapar så kallad teknostress eller gör att man ger upp.
Som psykolog är Grandell oroad över den minskade gemenskapen, eftersom man ur ett orkperspektiv vet att gemenskap är en skyddande faktor mot stress. Distansarbete är en sak. Förändringen i gemenskap är också en samhällelig trend. Individualismen ökar.
Enligt Grandell har man också tagit steg framåt i arbetslivet. Man är medveten om hur psykiska faktorer påverkar och man tar upp frågor till diskussion. Man uppmärksammar belastningen.
— Numera märker man att det inte nödvändigtvis handlar om lättja, utan om att människan är överbelastad.
Människor vill prestera
Hur är då arbetstagarna? Var och en är en individ och frågan är oerhört stor, eftersom människor och arbetsplatser är mycket olika.
— Det finns mycket gott. Vanligtvis vill människor göra sitt arbete väl och prestera. Utmaningarna handlar om belastning. Uppstår belastningen av saker hemma eller av arbetet? Vilket tempo har livet? En viss känsla av otrygghet. Före coronan och kriget levde man i ett annorlunda Finland.
Varje generation har sina egna styrkor och å andra sidan också utmaningar. Hos den äldre generationen är pliktkänslan stark, man kämpar på och biter ihop, och sköter sitt arbete.
— Det finns väldigt mycket nytta med det. Utmaningen kan vara att kämpandet går för långt.
De som nu inleder sitt arbetsliv kommer in i det med ett annat perspektiv. Som det också hör till i det skedet finns det en viss idealism i förväntningarna på arbetet: arbetets meningsfullhet, hur mycket möjlighet det finns till fritid och flexibilitet.
— De har förväntningar på ett helt annat sätt och de vågar också säga det högt. Om det finns några missförhållanden tar den yngre generationen lättare upp dem till diskussion. Det finns mycket gott i det.
Enligt arbetspsykologen kan den yngre generationens utmaningar till exempel hänga samman med en viss typ av uthållighet. Toleranströskeln kan vara lägre om man får mindre tilltalande arbetsuppgifter. Grandell vill påminna om att den här typen av kategoriseringar är mycket generaliserande.
Spelregler och kommunikation
Vissa förändringar i arbetslivet kan vara överraskande. Grandell berättar till exempel att det tidigare inte ordnades utbildningar om betydelsen av att komma till arbetet i tid eller om att man vid kassaarbete inte använder sin egen mobila enhet. Det kunde räcka med att saken nämndes en gång.
— Varje generation har sina styrkor och sina utmaningar, beskriver Grandell.
Det förändrade arbetslivet och olika generationer syns också i chefernas arbete.
— Till exempel hur chefen är van att kommunicera. Den kan ha varit direkt: nu gör vi så här, punkt slut. Hur mycket man nu måste förklara ”varför” något görs. (Nu) krävs det av chefen att man diskuterar om det finns något i kommunikationen som arbetstagarna funderar över. Ibland kan man sätta sig ner och fråga.
Det kan finnas otaliga små detaljer, till exempel om man hellre vill kommunicera genom meddelanden eller genom att ringa.
— Samtidigt som man kan anpassa sin egen kommunikation och vara mer flexibel ska man hålla fast vid spelreglerna. Man ska inte börja tumma på dem, påminner psykologen som är insatt i arbetslivet.
Grandell tar ett exempel. Om en kommunikationssituation har gått mer eller mindre sakligt till och ändå upplevs negativt, handlar det om en känsloreaktion.
— Det är värt att ta känslan på allvar, även om det inte finns något att korrigera i själva situationen. Det betyder ändå inte att alla måste behandla den här personen med silkesvantar.
Den kravfyllda har nytta av medkänsla
Om man tänker på självmedkänsla kan det enligt arbetspsykologen innebära mycket olika saker för olika människor. Mest nytta har den person som ställer höga krav på sig själv, är mycket kritisk och åstadkommer mycket, men som belastas oproportionerligt mycket av arbetet.
Hur vet man vad som är hälsosam kritik och vad som går till överdrift? Ofta blir man medveten om det genom reaktioner från sin närmaste omgivning.
— Inom psykologin finns ett gammalt talesätt: om en person säger att du är en häst, skratta åt det. Om två personer säger det kan du redan börja undra lite. Om tio personer säger det är det bara att gå och köpa hö. Respons från omgivningen är en tydlig faktor.
Hur upplever man kritik och höga krav? Om man pressar sig framåt och det leder till goda saker, skadar det sannolikt inte om det är tillfälligt.
Om man märker att man piskar och pressar sig själv hela tiden och det är förknippat med irritation eller ångest och man känner mycket otillräcklighet, kan man stanna upp och fundera.
Tänk om följden är att det räcker med att något är ofärdigt?
— Rent statistiskt är majoriteten medelmåttig. Sedan finns det de som har mycket stora utmaningar och de som är toppresterare. De flesta är genomsnittliga när det gäller varje enskild färdighet.
Hur mycket bryr jag mig om mitt arbete? De flesta bryr sig om det i genomsnittlig grad.
- Det är en stor filosofisk fråga hur man vill förhålla sig till det. För väldigt många räcker det att få gå från jobbet redan kvart i fyra eller att kunna prata med trevliga arbetskamrater i fikarummet.
Känner arbetspsykologen självmedkänsla med sig själv?
— Eftersom vi är människor blir det arbetsprestationer som inte har gått som jag hade önskat. Man kan stanna upp på vägen mot självmedkänsla. Jag har två barn hemma och även om jag försöker mitt bästa uppstår känslor av otillräcklighet, och man upplever att detta kunde ha skötts smartare.
