Mikael Sjövall: Regionalpolitiken är död – länge leve regionalpolitiken!

Kirkenes trotsar alla odds. Den lilla norska staden med omkring 3 500 invånare är livskraftig och dynamisk, trots att trafiken över den ryska gränsen har avstannat och den lokala gruvindustrin lever på sparlåga. Nu satsar Kirkenes fullt ut på grön omställning och cirkulär ekonomi. I slutet av oktober ordnas den regionala konferensen Arctic Circular Economy Summit i Kirkenes.

Orsaken till Kirkenes osannolika överlevnad har utan tvekan en koppling till den norska statens regionalpolitik. De statliga myndigheterna i Norge slussar statsandelar, subventioner, skattelättnader och distriktsstöd till företag och privatpersoner i landets perifera delar. Hela landet ska hållas bebott för så har Stortinget bestämt.

I Finland har regionalpolitiken sakta men säkert tynat bort. Landsbygden avfolkas och det kommunala manöverutrymmet blir snävare. Antalet jordbrukare minskar stadigt. Nu finns cirka 40 000 bondgårdar i hela landet, vilket är tre procent färre än året innan. Enligt en prognos från Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter återstår endast 25 000 bondgårdar 2035.

Jämförelsen med Norge är förstås orättvis. Norge kan förlita sig på den statliga oljefondens maffiga tillgångar. I fjol var oljefondens avkastning sammanlagt 2362 miljarder norska kronor eller cirka 217 miljarder euro. Det finns statliga sekiner att ta till för att dryga ut ekonomiska skillnader i olika regioner i vårt västra grannland.

I den finska glesbygden brottas kommunerna i en annan serie. Här får de kommunala beslutsfattarna dra åt svångremmen. Den enorma statsskulden, ett tärande budgetunderskott och saftiga ränteutgifter förkväver alla försök till en ambitiös regionalpolitik. Nu minskar statsandelarna till kommunerna ytterligare på grund av indexbromsar och sparåtgärder. Enligt Kommunförbundets prognos kommer det kommunala budgetunderskottet att uppgå till cirka 1,4 miljarder euro nästa år.

Den finska staten sviker sitt ansvar och lägger ned så gott som all sysselsättande verksamhet i glesbygden. I Åbolands skärgård har Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, Finnpilot, Skatteförvaltningen och Folkpensionsanstalten avvecklat det mesta värt namnet.

I vår sommarkommun Pargas syns den ekonomiska kräftgången på alla tänkbara plan. Årets budget för Pargas visar ett minus på 3,5 miljoner euro, vilket har tvingat staden att utarbeta ett sparpaket. Åtgärderna inbegriper köpstopp, billigare uppvärmning, uppsägningar av personalen och försäljning av kommunens fastigheter. Skolor, fritidsområden, strandtomter, regionkontor och gästhamnar. Allt är till salu. Underhåll kostar. Sälj rubbet. Häromveckan gick Pargas ut med beskedet att staden vill sälja småbåtshamnarna i Nagu och Strandvägens hamn i Pargas till privata aktörer. Desperationen och paniken är påtaglig.

Pargas utgör endast toppen av isberget. Finland behöver en krisplan som kan rädda glesbygden från att tyna bort.

Siv Sandberg: När skolan, vården och makten försvinner – vad ska vi då ha kommunerna till?

Kommunstrukturdebatten är tillbaka, men den utspelar sig i ett helt nytt kommunlandskap. När vården flyttat bort, skolorna pressas och den lokala demokratin utmanas räcker det inte längre att diskutera kommungränser. 

Ulf Stenman: "Kommunerna måste se över sina kärnuppgifter"

Invånarnas förväntningar växer samtidigt som kommunernas resurser krymper. Nu måste kommunerna våga prioritera sina kärnuppgifter och se över vilken service de faktiskt har råd att erbjuda.

Enkät kartlägger kommunernas framtidsfrågor

Kommunernas fullmäktigeledamöter och ledande tjänsteinnehavare får nu säga sitt om bland annat kommundemokratin, relationen mellan stat och kommun samt kommunernas framtida struktur. Resultaten offentliggörs före årsskiftet.