Björn Månsson: Hemma bäst? Inte alltid – men ofta
Många tror att kollektivtrafiken fungerar bättre någon annanstans. Efter fem resor i Europa är jag inte lika säker på det.
Fem resor till lika många länder i Europa denna sommar har gett mig som styrelsemedlem i Helsingforsregionens trafik HRT material för en jämförelse av kollektivtrafiken i olika regioner. Länderna/städerna var, i kronologisk följd, Polen/Warszawa, Grekland/Thessaloniki, Schweiz/Zürich+Bern, Italien/Turin och Ungern/Budapest+Debrecen. Av dem är alltså fyra EU-medlemsländer, två euroländer.
Riktigt så här många resor brukar min hustru och jag inte göra under en sommarsäsong, utan slumpen spelade in. Ungern (ibland med grannländer, men inte denna gång) är sedan flera år ett årligt resmål, eftersom vi reser med en gammal vän och har en gammal gemensam vän som bor där, Thessaloniki och Turin var nya destinationer för vårt blåvita flygbolag som vi ville pröva, och Schweiz var en gruppresa med min forna försvarskurs, eftersom vi bland våra kursister hade dels en hög ABB-direktör, dels Finlands nuvarande ambassadör i Bern.
För att börja med ytterligheterna för prisernas del avviker Ungern såtillvida mest att pensionärer reser gratis i all kollektivtrafik. Ett sådant system har ju önskats av pensionärer också hos oss, men det gäller att minnas att någon alltid måste betala kostnaderna. Om inte alla passagerare bidrar, betalar de andra mer, eller alla skattebetalare – även de som sällan eller aldrig åker kollektivt. Är det helt rättvist? Däremot är lägre biljettpriser för pensionärer, liksom för studerande, motiverade eftersom dessa grupper i medeltal har lägre inkomster.
Vår kollektivtrafik är långt ifrån sämst.
Den andra ytterligheten var som väntat Schweiz, som ju har en av de högsta kostnads- och prisnivåerna i hela världen. I gengäld fungerade kollektivtrafiken perfekt – bortsett från något så exceptionellt som ett inställt regionaltåg mellan Zürich och Bern. Själva använde vi mest spårvagn inom både Zürich och Bern, med högre biljettpriser än hos oss. Utom på riktigt korta sträckor – vilket vi nog kunde ta modell av.
Och observera att Schweiz inte har några som helst rabatter för pensionärer! Jag glömde kolla om det samma gäller studerande.
Billigast (bortsett från gratisresorna för pensionärer i Ungern) var biljetterna som väntat i Thessaloniki, 60 cent per resa. Tyvärr var den nya metron stängd för översyn och utvidgning, så vi missade stationen som ligger i ruiner – alltså omgiven av sådana, där under jord.
Busstidtabellerna var inget att lita på, vare sig i mobilappen eller på hållplatserna. Vi fick av lokala medpassagerare rådet att bara vara uppmärksam på anländande bussar. Bussarna var också betydligt äldre än de som är i bruk hos oss. Svag service till ett billigt pris.
I Warszawa använde vi både spåra och buss, och det funkade någorlunda. Ett problem inte bara där, utan också i andra städer, är att busschaufförerna inte ens försöker stanna nära trottoaren eller refugen vid hållplatserna, utan tvingar passagerarna att stiga rakt ner på gatan. Nå, det finns nog sådana vårdslösa förare också hos oss...
I Turin bodde vi en god bit utanför centrum, nära flygplatsen, så det blev långa bussfärder in till centrum – i hettan. Och i trängseln i bussen. Priserna var ungefär som i Helsingforsregionen.
I Debrecen i östligaste Ungern bodde vi nära centrum, men det blev en kombination av buss och spåra – som höll tidtabellerna. Också i den ännu värre hettan än den vi hade upplevt i Turin.
Med det, låt vara ovetenskapliga men ändå mångsidiga jämförelsematerial som jag har, är jag redo att dra slutsatsen att vi inte har något att skämmas över, utan står oss väl i konkurrensen.
Vår kollektivtrafik är inte dyrast, inte heller billigast, men långt ifrån sämst.