Harry Lunabba: Kan man välja bort slop och satsa på hållbar teknologi?
Under sommaren fick jag nog av att bära på min Apple Watch och ersatte smartklockan med en traditionell digital klocka av märket Casio. Det har känts som en befrielse att slippa bära på en pryl som inte gett mig något egentligt mervärde under en längre tid, och som dessutom behöver laddas minst en gång om dagen.
Den anspråkslösa Casion som jag numera bär på min handled har visat sig vara en synnerligen inspirerande pryl. Det häpnadsväckande är dels att klockan, till skillnad från min Apple Watch, aldrig behöver laddas. Den torde ticka på de kommande tio åren utan att jag behöver bry mig om att ställa in den, uppdatera den eller lämna in den på service. Den är över lag väldigt bra på det den är menad till, nämligen att mäta tiden. Och här snackar vi om precision! Varje natt, medan jag sover, fångar klockans inbyggda antenn upp en osynlig långvågig radiosignal från en sändare utanför Frankfurt i Tyskland, som styrs direkt av ett tyskt atomur.
När jag riktigt tänker efter har jag ingen annan pryl i min ägo som ens kommer nära funktionsvärdet på denna solljusdrivna klocka, vilket också gör mig lite fundersam över den teknologiska utvecklingen i världen. Där Casion har behållit sin relevans ända sedan mitten av 1980-talet, fick min förra bärbara Apple Pro-dator knappt fem års livstid innan batteriet var slut och arbetsminnet inte längre räckte till.
Jag inser förstås att en Apple-dator är långt mer avancerad än den lilla Casion. Men det vi kanske ändå inte borde ta för givet är den skrattretande korta livslängden på våra teknologiska prylar, och att man i bred bemärkelse inte ens försöker skapa, bevara eller upprätthålla kvalitet, utan vi nöjer oss med att tvinga uppdatera det mesta av våra digitala verktyg bara efter några års användning. Det värsta är väl att så många av oss är benägna att lusta efter det senaste, även om vi gott och väl kunde utföra det vi ska med de grunkor vi redan har. Det går ju inte bara att skälla på teknologibolagen för hur ohållbart vi konsumerar; de flesta av oss väljer ju aktivt en klart ohållbar livsstil när det kommer till konsumtion av teknologiska produkter.
Slop, eller i synnerhet AI-slop, är ett begrepp som odlats mycket i medierna under det gångna året. Här syftar man på innehåll som texter eller reklamfilmer som tydligt skapats med hjälp av språkmodeller och AI-verktyg utan någon som helst ambitionsnivå. Men slop kunde gott och väl användas i ett bredare sammanhang; även för icke-ambitiöst tillverkade prylar som inte håller för användning, där man nöjt sig med lösningar som man i grunden vet är dåliga eller ohållbara. Slop är väl också ett användbart begrepp för när vi kommunicerar slarvigt, när vi tar bilder med våra telefoner utan att bry oss om ljussättningen eller kompositionen, eller när vi nöjer oss med pommes från fryspåsen fastän det finns färskpotatis i kylen som är så mycket godare och nyttigare.
Så kanske borde vi kollektivt ta avstånd från all slags slop och börja peka ut var den sprider sig. Då skulle vi kanske lyckas fokusera på vad som faktiskt är problemet med både teknologiutvecklingen och AI-användningen, och se värdet där det faktiskt finns.
För jag vill fortsätta vara teknologioptimist, och jag vill fortsätta använda AI och språkmodeller. Men jag vill inte ägna min tid åt, eller utsätta andra för värdelöst slop. Jag vill göra det jag gör så bra jag kan med de verktyg jag har till mitt förfogande. För jag tror att det var exakt så man tänkte när man i tiden utvecklade Casio-klockan. Jag överdriver inte när jag säger att det nästintill är den perfekta prylen. Den har förstås inte den glänsande OLED-skärmen som min Apple Watch hade. Men varför skulle man välja färg framom funktion, om det är just OLED-skärmen som dränerar batteriet under en dag och som sänker klockans livslängd med flera år?
