Rurik Ahlberg: Rör inte min privata egendom
Vårt samhälle bygger på marknadsekonomi och privat ägande. Ja, till den grad att vi tror att det handlar om naturkrafter och automatiskt leder till det goda. Vår tro, som vi omedvetet bekänner oss till.
Men det finns också människonära småbekymmer som kommer på kuppen. Jag tänker på resonemang inom dödsbon. Där om någonstans hanterar man privat egendom. Hur dessa dödsbon agerar får stora konsekvenser.
Korsholm är byarnas kommun. De stadsnära byarnas kommun, för att göra ett väsentligt tillägg. Människor föds och dör. De stora årskullarna håller på att falla bort och det betyder att många hus i byarna går över i dödsbon. Utan att ha gjort någon vetenskaplig analys verkar det som att dessa hus förblir i dödsbons ägo, eller så att någon av arvingarna tar över huset – men inte för fast boende utan som fritidsbostad. Detta sker speciellt i skärgården. Skärgården har ett högt värde och man vill inte lämna den. Det är fint att husen får ett fortsatt liv, men samtidigt är företeelsen inte heller helt oproblematiskt. Det finns bland många unga nämligen en önskan att bo i skärgården, men hus kommer inte till salu – lite förenklat sagt. Att husen endast används som fritidsbostad innebär att de är i bruk bara under korta tider på sommaren, bybutiker tappar några åretruntkunder, skattebasen minskar då kommunalskatten ofta betalas till någon annan kommun. Det sker en långsam ”förvillning”. Det handlar alltså om hus mitt i byarna, inte nödvändigtvis strandtomter.
Där jag brukar promenera är det på en sträcka av 16 hus nästan hälften som antingen står öde eller används som fritidsbostad. Det kan ännu tilläggas att inte en enda av byggplatserna som jag passerar är enligt delgeneraplanen anvisade för fritidsboende. Kommunen plogar ändå för alla om vägen är kommunal. Ofta får husen ett passivt ägande. Man gör endast det minimala. Risken är att de till slut blir oanvändbara.
För den enskilda är detta lönsamt, men företeelsen urholkar byarna.
Jag förstår att detta delvis är en normal förändring som inte går att göra något åt, men samtidigt tycker jag att statens samhällsanalytiker inte helt hänger med. För nästan alla kommuner i landet har stora bekymmer med fastigheter, både kommunala och privata. I den jämförelsen är de privata husen i Korsholm ändå inte helt tomma då de i korta etapper används på somrarna. Från regeringsprogram till regeringsprogram har jag varit förundrad över statens totala ointresse för fastighetshetsfrågor, trots att de hör till de viktigaste frågorna i människors liv. Utmaningarna är helt olika från situation till situation. Borde det finnas uttryckliga rivningsstöd för hus som stått tomma i decennier i östra Finland? Hur skall man stötta upp dem som i arv får byggnader som inte går att sälja? Och i våra trakter: är det faktiskt helt rätt att hus på områden för fast boende i praktiken används som villor (i Österbotten säger man villa istället för sommarstuga). I alla fall borde det komma en verklig kostnadsersättning till kommunen för sådant.
Och ännu en tredje dimension: borde det inte i statsandelssystemet ingå koefficienter som baserar sig på mängden stugor? Det skulle vara ett bättre och enklare sätt än att införa dubbelt kommunmedlemskap. Stugföreteelsen är så etablerad i Finland att den borde uppmärksammas nationellt. Jag tror nämligen inte att fastighetsskatten för fritidsboende på något sätt täcker alla kostnader som fritidsboende medför för kommunen.
Och skall det verkligen inte finnas några som helst redskap för samhället då ett hus är i “underanvändning”?
Kommer landets nästa regering att uppmärksamma detta? Jag vill bli överraskad.
