Linnéa Henriksson: Om några hundra år kan det vara dags att skörda
I Österbotten frodas företagsamheten, i skärgården strävsamheten och i bruksmiljöer har man lärt sig att vänta på nästa stora arbetsgivare. Det kallas stigberoende och brukar anses förklara en del regionala skillnader.
I dagens kommunfinland handlar samtalen ofta om hur kommunerna ska nå tillräcklig livskraft, för att ha en stabil ekonomi och god service.
Mediefinland älskar att förse kommunerna med grafik och staplar över vilka kommuner och områden som är livskraftiga och vilka som inte är det – i vulgärversionen vinnare och förlorare.
Konsultfinland, igen, försöker övertyga kommunerna om att en vass, smart eller intelligent strategi är (den enda) vägen till framgång.
Man vill gärna låta påskina att alla kommuner mycket väl kan vara livskraftiga, bara kommunen gör rätt val och rätt saker. Staten Finland spär på det här narrativet genom att påföra kommunerna fler uppgifter, minska sin andel av stödet till kommunerna och samtidigt (mer eller mindre avsiktligt) skuldbelägga kommunerna, när man uppfattar att de inte är tillräckligt livskraftiga.
Det är förstås ett faktum att det finns skillnader i kommunernas livskraft och verksamhet. Däremot har man inte riktigt hittat några övertygande kopplingar mellan kommunernas strategier och deras livskraft. Det är alltså någonting annat som förklarar skillnaderna.
Konsultfinland återkommer med budskapet att rätt strategi löser allt.
Stigberoende, eller kort och gott historia, kan förklara en del.
Förra året utkom en vetenskaplig artikel som ger ett lite överraskande perspektiv på hur man kan förklara regionala skillnader. Artikeln handlar om hur man ännu idag ser följderna av det gamla romarriket, i Tyskland och Nederländerna. På de områden som kom att åtnjuta frukterna av den romerska civilisationen, framför allt handelsrelaterad infrastruktur som vägar, marknader och gruvor, ser man idag ett större ekonomiskt välstånd, bättre hälsa, ökad livslängd och öppnare personlighetsdrag. Genom att studera regioner på båda sidorna om det gamla romarrikets gräns har man konstaterat att effekterna av romarriket är mer betydande än de skillnader som orsakats av uppdelningen i Öst- och Västtyskland.
Historiska gränser som lever kvar brukar kallas fantomgränser. Finland har sin egen fantomgräns, Nöteborgsgränsen, genom den gräns som uppstod vid freden mellan Sverige och Ryssland i Nöteborg 1323. De skillnader som uppstod (eller förstärktes) genom den gränsen har diskuterats som förklaringar till de skillnader som syns i statistik över t.ex. sjuklighet (mätt genom FPA:s utbetalningar), genetik, kultur och språk, som fortfarande ser ut att följa den gränsen.
Det här är relevant för kommunernas tidshorisont. Om det är så att den tidigare historien påverkar en ort inte bara tiotals, utan ännu hundratals eller tusentals år senare, så måste vi anta ett längre perspektiv på ortens utveckling, än det perspektiv vi normalt applicerar. Om det är så att den livskraft som skapar företagsamhet och framtidstro kräver mod och tillit och det vi brukar kalla socialt kapital, så får man utgå från att dessa krafter har ganska djupa rötter i det lokala samhället.
Det betyder ändå knappast att det inte alls går att påverka utvecklingen, på de platser där livskraften för närvarande är lite mindre. Däremot betyder det att vi behöver arbeta med ett längre perspektiv. Vi behöver arbeta för att få välmående människor, jobba med barnens tro på en god framtid, uppmuntra aktivt deltagande i lokalsamhälle, tillåta människor att försöka och misslyckas och försöka igen och på en massa andra sätt skapa positiva cirklar, som i sin tur ger nya sådana. Det tar tid. Man skall knappast skall förvänta sig resultat under den här mandatperioden, hur välskriven strategin än är. Om några hundra år kan det vara dags att skörda framgångarna av det du sår i dag.
Du kan läsa artikeln Roma Eterna? Roman rule explains regional well-being divides in Germany av Obschonka mfl (2025), klicka här.
Läs mer om forskning om Nöteborgsgränsens betydelse genom BEDLAN-projektet, klicka här.